odnovel

---

 

Zayns perspektiv:

Less och jag gick bredvid varandra när jag ser hur hon tittar bakåt och fastnar med blicken på något. Precis när jag ska göra desamma ser jag hur hon slänger sig framför mig och något skjuts mot hennes mage. Jag tittar framåt på en kille med pistol som sedan springer i väg och rundar ett örn. Snabbt slänger jag mig ner till Less som ligger på marken. Jag känner hur paniken stigen men försöker hålla mig lugn. Jag skakar om henne men inget händer. Hela henne vita skjorta har nu sugit åt sig allt blod och är helt röd.

”LESS!!” Skriker jag förfärat och skakar om henne igen. Ingenting händer och efter en sista gång tar jag upp mobilen och ringer en ambulans. Dom frågar vad som har hänt och sedan vart vi är. Jag rabblar snabbt upp att hon blev skjuten och gatan vi var på innan jag la på. Snabbt slänger jag mig ner till Less åter en gång och försöker väcka henne.

”LESS VAKNA!!” Skriker jag ännu en gång till och först då märker jag att de rinner tårar längst mina kinder.

”Less snälla..” snyftade jag tyst. Jag tog av mig min tröja och satte den snabbt mot Less mage och försökte hindra så att hon skulle förlora mer blod. Den vita tröjan blev fort röd och precis då hörde jag ambulans sirenerna. Snabbt rusade de ut två män i overall som bar upp Less på en bår. Dom spände fast henne, gav henne en spruta och sedan bar dom in henne i ambulansen. Då såg jag att de var en stor blod fläck på marken där hon legat. Jag ryste till innan jag som en liten hundvalp följde efter ambulans männen in i ambulansen där de väntade två kvinnor. Dom tog snabbt hand om Less och sedan började ambulansen köra. Själv kunde jag inte göra mer en hålla hennes hand vilket plågade mig. Jag kunde inte göra ett dugg bara sitta där. Dom stacka in massa sprutor i Less arm och babblade på om massa saker som gick in i ena örat och ut i andra örat. De ända som existerade var Less.

”Pulsen är låg!”

”Skottet kan ha träffat mjälten eller njuren” Alla pratade i mun på varandra och jag förstod ingenting.

”Vad händer om den har träffat mjälten eller njuren?” frågade jag förtvivlat. Ingen svarade så jag frågade igen. Efter kanske fem gånger när jag höll på att flippa ut svarade en ung tjej.

”Om den har träffat mjälten är risken rätt stor att hon förblöder och eftersom att hon blöder väldigt mycket är chansen stor att de är de som har hänt och om den har träffat njuren så kommer hon antagligen inte heller överleva eftersom att man inte klarar sig utan en njure” svarade hon stressat och bytte de blodiga bandaget runt hennes mage. De kändes som att jag inte kunde andas. Tanken på att kanske förlora henne var obeskrivlig, den fanns inte ens. Jag kände hur jag började skaka och gråta mera nu. Ambulansen stannade och dörrarna öppnades. Nu kom de flera män som lyfte ut båren som Less låg på och sedan in på sjukhuset. Jag följde återigen efter som en lydig hundvalp. När vi kom fram till en dörr hindrade en dockor mig från att gå in.

”Tyvärr. Längre får du inte gå”

”Men jag måste följa med henne” skrek jag hysteriskt. Docktorn skakade bara på huvudet och gick in. Jag suckade och gled ner längst väggen. Jag skakade våldsamt och kom på att jag var tvungen att ringa killarna varken om jag ville de eller inte. Och i detta fallet ville jag de inte eftersom att de var mitt fel att hon blev skadad. Jag tog några djupa andetag och slog sedan in Nialls nummer.

”Hallå?” svarade han skrattande och sedan kunde man höra Louis som skrek i bakgrunden.

”Hej”

”Vad har hänt? du låter nere” frågade han på en gång med en allvarlig ton.

”Less och jag var ute och gick och sedan kom de någon random kille som sköt henne” svarade jag och de var rena undret att min röst inte sprack.

”VA?” skrek Niall. Först då kom jag på hur konstigt de verkligen lät. Efter att jag hade förklarat allt och sagt vilket sjukhus vi var på sa Niall att dom var på väg. Jag reste mig upp och gick in på närmaste toalett. När jag kollade mig i spegeln så såg jag att jag var helt rödgråten och svullen runt ögonen. Jag sköljde ansiktet i iskallt vatten några gånger innan jag var klar. Nu syntes de knappt att jag hade gråtit vilket var bra. Jag gick ut igen och satte mig på en stol som bara stod någon meter från dörren. Efter kanske tio minuter så hörde jag Harrys skrik fylla korridorerna. Jag kollade upp och precis då såg jag Harry runda ett höra. När han såg mig gick han ursinnigt fram till mig och först då såg jag att han var rödgråten.

”DIN JÄVEL, HUR KAN DU LÅTA LESS BLI SKJUTEN? TÄNK OM HON DÖR DÅ ÄR DE DITT FEL! BARA DITT.” hann Harry skrika innan Louis lugnade honom.

”Jag vet att de är mitt fel..” viskade jag och märkte att gråten var på väg igen.

”HUR KUNDE DU LÅTA NÅGOT HÄNDA MIN LESS? ALLT ÄR DITT FEL DIN JÄVLA IDIOT!!” Skrek Harry återigen.

”JAG VET ATT DE ÄR MITT FEL OKEJ. JAG BORDE HA SKYDDAT HENNE. JAG HATAR MIG SJÄLV FÖR DE OCH KOMMER INTE KUNNA LEVA MED MIG SJÄLV OM HON INTE KLARAR SIG. JAG VET ATT ALLT ÄR MITT FEL” skrek jag hysteriskt och tårarna vällde nu fram.

”De är bara mitt fel..” snyftade jag och gömde ansiktet i händerna och fortsatte gråta. Jag grät så mycket att jag skakade och hörde sedan killarna dra efter andan. Jag hade aldrig gråtit inför dom tidigare. När vi åkte ut från X-factor var jag den ända som inte grät och jag är också den ända som aldrig har gråtit för att ha saknat min familj eller något liknande. Visst hade jag gråtit men aldrig framför någon av dom. Efter några minuter lyfte jag på huvudet och tittade på killarna. På alla rann de nu tårat och alla verkade ha blivit helt stumma när dom såg att jag grät. Louis var den första att vakna upp och gick fram och kramade om mig. De tog ett tag men sedan kramade jag tillbaka. Han stök mig över ryggen och jag grät mot hans axel. Efter vad som kändes som en hel evighet kom en läkare ut från rummet Less låg i. Innan han hann gå förbi oss slet jag tag i hans arm.

”Hur är de med henne?”

”Vi har just rönkat henne och de ser ut som att skottet träffade njuren så chansen att hon överlever är inte så stor just nu, men vi gör allt vi kan..”  svarade han sorgset. De lilla lilla hopp som fanns i mig var nu bortblåst och jag sjönk i hopp på stolen igen. Varför hoppade hon framför mig. Kunde inte jag ha fått kulan i mig istället för henne? Allt är mitt fel. Om jag inte hade varit så sen med att vända mig om hade jag kanske kunnat ta bort henne eller hindrat henne från att hoppa framför mig. Jag suckade igen och kände hur tårarna började rinna längst mina kinder ännu en gång. Tänk om jag skulle förlora Less. Min Less.