odnovel

Moments Kapitel 22

Kategori: Allmänt

Senaste:

”Hur är de med henne?”

”Vi har just rönkat henne och de ser ut som att skottet träffade njuren så chansen att hon överlever är inte så stor just nu, men vi gör allt vi kan..”  svarade han sorgset. De lilla lilla hopp som fanns i mig var nu bortblåst och jag sjönk i hopp på stolen igen. Varför hoppade hon framför mig. Kunde inte jag ha fått kulan i mig istället för henne? Allt är mitt fel. Om jag inte hade varit så sen med att vända mig om hade jag kanske kunnat ta bort henne eller hindrat henne från att hoppa framför mig. Jag suckade igen och kände hur tårarna började rinna längst mina kinder ännu en gång. Tänk om jag skulle förlora Less. Min Less.


 

Harrys perspektiv:

Efter flera timmars väntande/skrikande/gråtande i denna jävla korridor så blev vi alla hungriga.

”Så vad vill ni ha?” frågade Niall. Louis och Liam sa bara någon macka medans Zayn och jag sa ingenting.

”Ta någon macka till dom med och en kaffe” sa Louis och Niall nickade och gick iväg. Åter igen lutade jag huvudet ner igen och tittade mot Less dörr. Vem hade de varit som försökt skjuta henne. Eller vem var de som hade försökt skjuta Zayn men träffat Less? Tankarna rusade runt i huvudet med tanken på att jag kanske skulle förlora henne. Fast de hade jag väll redan gjort.. Jag snyftade till och tittade upp på Less dörr. Inifrån hade man bara hört massa läkare prata med varandra men nu helt plötsligt lät en maskin högt. De pep och in i Less rum rusade minst fem personer till. Jag hörde hur dom började skrika på varenda. Okej nu var de säkert försent. Hela jag frös till is och började gråta hysteriskt. Jag skrek och sparkade på stolarna men alla lät mig hållas och försökte inte lugna ner mig. I ögonvrån såg jag Zayn. Han grät också och man såg skulden i hans ögon. Han tittade ner i sitt knä och skakade. Hela han skakade och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. När jag såg att även han var helt förstörs lugnade jag mig lite. Jag slutade skrika och bara grät. Jag sjönk ner längst vägen och grät. Jag kramade om benen med armarna och lutade sedan huvudet på knäna. Sedan kom även Niall och Liam berättade vad som hade hänt. Nu grät han också. Efter kanske tio minuter kom de en sjuksyster ut med ett litet leende på läpparna. Alla ställde sig raskt upp och kollade på henne.

”Vi hade fel. De visade sig att skottet träffade en och en halv millimeter från njuren. Efter som att hon svimmade av när hon slog huvudet i fallet så trodde vi att hon hade svimmat av på grund av att njuren var förstörd men så var inte fallet. Er vän hade väldigt tur för om den hade träffat njuren hade hon inte överlevt länge till” sa hon med ett leende på läpparna. De kändes som an sten lyfte från bröstet eller snarare ett berg av lycka.

”Så kan vi träffa henne?”

”Har hon vaknat?” Alla ställde frågor på en gång och hon skrattade.

”Vi har just precis tagit ut skottet och sytt i hopp och under den tiden har vi förstått sövt henne men om ni vill kan ni gå in och vänta på att hon ska vakna” svarade hon glatt. Alla nickade och gick efter henne. Hon höll upp dörren för oss så vi kunde gå in.

”De kan ta från en halv timme till några timmar” var de sista hon sa innan hon lämnade rummet. Alla nickade och gick fram till sängen Less låg på. Zayn satte sig på hennes högra sida medans jag satte mig på hennes vänstra och sedan resten av killarna längre ner vid hennes fötter. Zayn tog försiktigt tag i hennes ena hand men jag vågade inte göra desamma. Hon var ju ända arg på mig så hon kanske inte ville att jag höll henne i handen när hon vaknade.

”Förlåt” viskade han och jag tror bara att de var han, jag och möjligen Less som hörde.

”Jag är så ledsen att de här hände dig..” suckade han fortfarande med blicken fäst på Less. Jag suckade också. De var verkligen jobbigt att se Less så här. Livlös och blek.

 

Less perspektiv:

”ZAYN!!” ropade jag men ingen hörde mig. Jag var instängd i ett litet vitt rum som bara blev mindre och mindre. Väggarna sköts längre och längre in och lika så gjorde taket och golvet.

”HARRY!” ropade jag nu men fick åter igen inget svar.

”NÅGON? LOU! NIALL! LIAM!” men jag fick inget svar. Allt var bara vitt. Plötsligt såg jag Britney komma. På sig hade hon en lång vit klänning som passade perfekt med hennes långa, spikraka, bruna hår. Hon kom där flygande till mig och la ena handen på min axel så som hon alltid gjorde för att säga att allt var okej. Hon kramade om mig och jag kramade om henne tillbaka. När hon släppte mig log hon. Sedan blev de som att rökmoln och hon var borta.

Allt blev svart. Jag kunde inte röra mig och inte heller öppna ögonen. Ögonlocken kändes som bly och kroppen som sten som inte gick att rubba.  Då hörde jag hur någon pratade. De var Zayn.

”Förlåt.. Jag vet att allt är mitt fel och om du inte öppnar ögonen snart vet jag inte vad jag gör” om jag inte hade fel trodde jag att han snyftade.

”Snälla Less” sa nu en annan röst. Den kände jag också väl igen. Harry.

”Less jag vet att allt är mitt fel och om du bara öppnar ögonen lovar jag att göra allt för att gottgöra dig” sa nu Zayns röst och nu var de inget tvivel, han grät.

”Lesley snälla” sa Harry igen.

”Käften Harold” lyckades jag få fram. Min röst var hes och sprack på slutet. Jag öppnade sakta ögonen och såg då tio välbekanta ögon stirra in i mina. Jag vände mig mot Zayn och granskade honom. Han hade ingen tröja och jag undrade varför. Sedan kollade jag extra efter om han också blev skjuten men jag såg inget. Jag kollade även in i hans ögon och såg att dom var rödsprängda precis som alla andras. Hade jag verkligen fått dom att må så här dåligt?

”Hur mår du?” frågade Lou som hade hämtat sig från chocken att jag var vaken.

”Bra” mumlade jag tyst. Jag försökte sätta mig upp och kände hur de kved till i magen. Jag kved till och la mig ner igen. Alla kollade oroligt på mig och speciellt Zayn.

”Inget av de här är ditt fel okej?” viskade jag nästan fram och kollade på Zayn. Han undervek min blick och kollade ner på sina händer.

”Okej?” frågade jag igen.  Han nickade lite fast egentligen visste jag att han inte höll med men orkade inte diskutera de nu. De fick jag ta med honom när jag hade orken och lusten.


Kapitel 22! Var som sagt osäker på om jag skulle hinna skriva ett till men de hann jag. Kommentera vad ni tycker. Och eftersom att jag inte vill att ni ska behöva vänta tills ända på Onsdag när jag kommer hem så kommer ni få ett på söndag den 12, klockan 12:00. Kommer skriva Kapitel 23 på flygplatsen innan jag åker eftersom att vi ändå kommer sitta och vänta där i minst tre timmar. Ha de bra och glöm inte att KOMMENTERA!

Kommentarer


Kommentera inlägget här: