odnovel

Less perspektiv:

De hade nu gått en hel vecka sedan jag hamnade på sjukhus. Jag hade tvingats vara kvar ända tills i dag och nu höll jag på att packa ihop mina saker. Liam, Niall, Louis och Zayn hade åkt hem till sina familjer för fem dagar sedan men Zayn skulle komma tillbaka i dag bara för att jag skulle få komma hem. Under dom fem dagarna jag hade varit själv hade Gemma, Anne och Harry varit här. Både Gemma och Anne hade varit här själva men Harry hade bara följt med om någon annan var här. Jag tyckte de var tråkigt man samtidigt skönt. Jag menar såklart jag vill tillbringa tid med Harry men tänk om de skulle bli en pinsam tystnad och så satt man där i flera timmar. Och eftersom att jag inte hade kunnat gå från sjukhuset tidigare så hade vi behövt vara kvar här och vad finns de att göra här? Ingenting! Under tiden alla killarna hade varit här så hade dom fått reda på mig och Zayn. Vi hade talat om de för dom och sedan märkte dom nog de när Zayn sov här. Jag suckade och stängde igen väskan. Jag undrar om Harry ens vill bli vän med mig igen efter mitt lilla ”utbrott” som jag hade. Just nu kändes de som att han under viker mig och de kan jag kanske förstå. Jag suckade igen och just då kom Zayn in genom dörren. De var han som skulle skjutsa hem mig.

”Hej, glad att få komma hem?” frågade han ock flinade.

”Du vet inte hur skönt de är” suckade jag och han skrattade. Han gick fram till mig och kramade om mig innan han kysste mig och tog min väska. Läkaren hade sagt att jag skulle ta de lugnt i två månader från och med nu och de innebar tydligen att jag inte ens fick lyfta något. Hon sa att jag hälst inte ens skulle lyfta ett fullt mjölkpaket eftersom att de tar på magmusklerna. De hade jag bara skrattat åt. Trodde hon att jag inte skulle göra något på två hela månader. Om hon trodde de kan jag tala om att hon trodde fel. Hon sa också åt mig att ligga i sängen och ta de lugnt i två vecka nu när jag kom hem bara för att vila ut mig sedan kunde jag gå lite och så. De hade jag också skrattat åt.

”Vad tänker du på?” frågade Zayn som stod framför mig. Jag log bara och skakade på huvudet. Han nickade lite och vi gick sedan ut från sjukhuset hand i hand. Vi hoppade in i hans bil och han körde mig hem. När jag klev ur bilen grimaserade jag lite av smärtan i magen men försökte dölja de så mycket som möjligt för att inte göra Zayn orolig. Jag kände mig också lite snurrig eftersom att jag även hade fått en ganska kraftig hjärnskakning men om man räknade bort yrseln och de magonda så var jag rätt okej. Huvudverkan som jag hade haft konstant hela veckan kände jag knappt av idag. Jag gick med Zayn till dörren och såg honom låsa upp. När jag kom in så log jag stort. Äntligen hemma. Jag tog direkt tag i väskan och tänkte gå upp med den när Zayn stoppade mig. Jag suckade och lät honom bära den. De här skulle nog bli jobbigare en vad jag trott. När väskan var uppe och Zayn låg på min säng började jag ta upp allt ur väskan. Nästan allt var smutsigt så de fick åka i tvättkorgen. När jag var klar gick jag ner igen. Utan att säga något till Zayn som jag trodde hade somnat. Jag gick ut till hans bil igen och hämtade hans väska. Även fans jag inte fick så släpade jag upp den. Han skulle sova här två nätter sedan åka hem så de var inte så mycket i den och i och med de var den inge tung alls. När även den var uppe på mitt rum så gick jag ner igen och började laga mat. I bilen klagade Zayn på att an var hungrig så varför inte göra mat? Pannkakor kanske? Ja de fick duga. Jag slängde snabbt i hopp smeten innan jag började steka. Under tiden plingade de på dörren. Jag vände snabbt på pannkakan innan jag sprang för att öppna. När jag såg vem de var så log jag en aning.

”Hej” sa jag.

”Hej.. Ähm är inte Zayn här?” frågade han. Jag nickade lite.

”Jo han är där uppe. Han somnade när jag packade upp, men du får gärna komma in” svarade jag och Harry nickade lite. Han gick in och tog av sig skorna. När han kom in och såg att de var pannkakor blev hans leende större.

”Ja du får äta här” svarade jag innan han hann säga någon. Han skrattade lite och satte sig vid köksbordet medans jag själv åter gick till pannkakorna.

”Så vad ville du?” frågade jag efter en stund.

”Tänkte bara titta förbi och kanske vara lite med dig och Zayn” svarade han blygt. De var konstigt att se honom så blyg eftersom att vi kunde göra vad som hälst innan. Jag nickade lite och fortsatte med stekandet.

”Förlåt” sa jag tyst.

”Va?” frågade Harry förvånat.

”Ja, förlåt. Jag vet att jag överreagerade men jag blev bara så arg. De ända jag vill nu är att allt blir som vanligt mellan oss” svarade jag och tittade bedjande på honom.

”Du har ingenting att säga förlåt för. Sanningen är att jag inte förstod hur illa de var med dig förens du skrek på mig så jag uppskattar de. Och jag vet hur självisk jag har varit som inte frågat om hur de var med dig men jag bara förutsatte att de var bra. Jag kunde inte ens föreställa mig allt detta” svarade han och tittade ner. Jag log lite fast han såg mig inte. Jag gick och ställde mig framför honom och de gjorde så att han tittade upp. Han reste sig upp och jag kramade om honom. Hårt. Och han besvarade den minst lika hårt.

”Jag har saknat dig” sa jag mot hans axel.

”Jag har saknat dig mer” svarade han.

”Du vet att jag älskar dig va och kommer aldrig lämna dig igen” sa han. Nu hade han släppt så han kunde titta på mig men hade fortfarande händerna på mina axlar.

”Jag älskar dig med” sa jag och han log. Han drog in mig i en varm kram igen och först då insåg jag hur jobbigt allt hade varit utan honom och hur mycket jag hade saknat honom.