odnovel

---

 

 

Less perspektiv:

”Less, vi är framme” viskade Harry i mitt öra. Jag mm:ade något men när jag kom på att vi faktiskt var hemma i Holmens Chapel öppnade jag snabbt ögonen. Harry skrattade åt mig. Vi tog vårat handbagage och gick ut. Killarna hade sagt till alla fans att dom skulle jobba hemma i London med lite låtskrivande och så, så de var ingen som visste att dom skulle hem hit till Harry. Vi gick till rullbandet som våra väskor kom och som vanligt kom mina nästan först. Jag log och tog dom sedan. Efter att alla hade fått sitt bagage började vi gå mot utgången. När vi såg Anna och Gemma stå där dök et stort leende upp på mina läppar. Dom sprang fram till oss men i ställen för att springa in i Harrys öppna armar kramade dom om mig. Jag skrattade och kramade tillbaka.

”Hallå?” sa Harry lite pafft.

”Men vi träffade ju dig för någon vecka sedan. Less har vi inte sett på mer än en hel månad” sa Anne till försvar och kramade sedan om honom. De var sant, Harry hade åkt hem i tre dagar och hälsat på lite familj men jag hade haft jobb så jag var tvungen att stanna. När även Anne och Gemma hade gett dom andra killarna en varsin kram började vi gå mot bilen. Anna hade tydligen hyrt en mini buss som vi alla kunde åka runt med när vi var här för när vi kom ut på parkeringen och öppnade ena bildörren syntes det att de fanns fyra säten där man kunde sitta två bredvid varandra. Killarna log stort och hoppade in. Anne med Harry fram, Jag och Louis, Zayn och Liam och sedan längst bak hamnade Niall med Gemma. Vi knäppte fast oss och sedan bar de av hem. När Anne stannade bilen på parkeringen hoppade alla ut och tog sitt bagage. Alla killarna skulle bo i gäst stugan som dom hade bott i förut några gånger. Vi  bestämde att killarna skulle gå in i sitt lilla hus och packa upp och jag skulle gå in i mitt och packa upp. Efter att jag hade tagit av mig skorna gick jag in i köket och de första jag hittade var en lapp.

Jag vet inte när du kommer hem eller vart du är men troligtvis är jag på en jobb resa just nu. Ska vara där i en hel månad.. De finns mat i frysen som går att värma och sedan har du lite pengar i skålen på byrån i hallen. Ha de bra, Älskar dig. KRAM mamma!

Längst ner stod de datum så jag såg att lappen var skriven för en vecka sedan. Hon skulle alltså vara borta i tre veckor till. Nu när jag har varit borta i London har jag ringt henne två gånger men hon hade båda gångerna sagt att hon hade för mycket att göra och skulle ringa tillbaka. Problemet var bara att hon aldrig ringde tillbaka som hon sa. De sårade att hon inte ens visste vart jag var och ännu mindre inte ens brydde sig. Mamma var den ända familje medlemmen jag hade så jag fattar inte varför hon nästan undervikter sin dotter. Som när Harry stack, hon fanns inte ens där för mig då. De var Britney. Britney som fick uppträda som mamma. Tänk att hon hade två döttrar som hon inte ens ägnar sig tiden till att kolla så att dom har de bra. Tänk om jag hade blivit tagen eller vad som hälst när jag åkte för en månad sedan. Då skulle hon inte ha fått reda på de förens när hon kom hem om tre veckor om ens då.. Två månade senare.

Jag vaknade upp ur mina tankar av en orolig Harry. Han hade kommit in utan att jag hörde de och satt nu på en stol mitt emot mig och tittade oroligt på mig. Först nu märkte jag att jag grät floder utan att tänka på de. Jag snyftade lite och Harry kramade om mig. När han släppte kollade han in i mina ögon.

”Vad har hänt?” frågade han och jag tog upp lappen och visade honom.

”Titta på datumet. Hon skrev de för en vecka sedan och då hade jag redan varit borta i tre veckor och hon visste inte ens vart jag var. Hon hade inte ens tid att säga hejdå till mig när jag åkte och när jag ringde henne hade hon för bråttom för att prata med mig. Hon sa att hon skulle ringa upp två gånger men hon gjorde inte de någon av gångerna. Ända sedan du åkte för två hela år sedan har hon varit så här. Helt frånvarande” snyftade jag. Han kollade chockat på mig. Min mamma var annars en person som man alltid kunde lita på i alla lägen och som alltid ställer upp. Men inte nu längre. Jag antar att människor ändras..

”Hur kan hon göra så?” frågade Harry upprört. Jag ryckte lite på axlarna och tittade ner.

”Hur kan hon inte finnas där för dig när du behövde henne? Även om hon inte visste hur jobbigt du skulle ha de eller varför så ska hon finnas där för dig! Även om du stänger henne ute så måste hon finnas där för dig! De är så familje medlemmar gör” sa han argt. Jag kände hur de började kokade inom mig.

”Sa inte du att vi var en familj allihopa? Din och min familj?” frågade jag och han nickade lite förvirrat.

”Självklart” sa han och de gjorde mig ännu argare. Han hade ju gjort precis samma sak. Precis samma sak som han satt och anklagade mamma för. Om han nu var (en i min familj) som han har påstått ända sedan vi var små så borde han ha funnits där för mig. Han satt nu och var arg på en person som är som hans spegelbild.

”Hur kan du säga så? Om du hade varit min bästa vän så hade du funnits där för mig” skrek jag utan att tänka mig för.

”Ja jag vet.. Jag borde inte ha gjort vad jag gjort och jag vet att de var jobbigt när jag stacka och jag ångrar innerligt att jag inte kämpade mer” sa han skamset och tittade ner. Visst han hade gjort fel då men sedan hade han inte funnits där för mig heller när de gäller Britney.

”Ut” snyftade jag och pekade mot dörren. Han tittade chockat på mig. Han började protestera men jag avbröt honom. All ilska som fanns i mig sedan han stack sprutade nu ut på en gång.

”Här sitter du och säger att de min mamma gjorde är helt vansinnigt när du själv har gjort likadant! Fattar du inte. Du är som min mamma om inte ännu värre. De var du som skulle ha funnits där för mig! Du och ingen annan. Mamma hade de också svårt men de hade du såklart ingen aning om!” skrek jag. Han tittade undrande å mig.

”Hade din mamma de svårt för att jag stack?” undrade han förvånat. Okej nu var lite av de sagt så jag kunde inte baka ur nu. Anne hade sagt att hon inte skulle säga något om inte Harry frågade om Britney eller hur hon mådde. Hon skulle också berätta allt om Harry frågade hur jag mådde, men de hade han inte gjort. De ända han hade frågat var vart jag var någonstans och om HAN kunde träffa mig. Ingenting om hur de var med mig eller min familj. De gjorde mig sårad och eftersom att Harry och Britney också var vänner innan borde han ha frågat om henne. Men han var för självisk för att tänka på någon annan en sig själv.

”Britney” sa jag lågt och sorgset. Jag började tänka på henne igen och då började jag automatiskt snyfta igen.

”Vad är de med henne?” frågade han oförstående. De var som att han inte ens kunde tänka att något hade hänt när jag till och med började gråta när jag sa hennes namn.

”Hon är borta, död” stammade jag och började nu gråta allt mer. De var första gången jag hade sagt de högt att min älskade syster var borda. De var som att jag förstod de på nytt varje gång jag tänkte på de så hela min värld rasade samman åter igen. Min mur som jag hade byggt upp när jag träffade killarna hade nu rasat igen.

”Va?” frågade han chockat och reste sig upp från stolen och började gå närmare mig för att ge mig en kram. Jag backade genast undan. Jag grät nu så mycket att jag inte kunde andas och de gjorde så att Harry nog blev allt mer orolig för mig. Jag stod och skakade och snyftade så högt så de säkert skulle höras in ända till deras hus.

”Ut” sa jag igen och pekade ut i hallen. Men han skakade bara på huvudet. Han tog ett steg närmre mig och var på väg att kramade om mig igen.

”Ut, NUU” skrek jag allt vad jag hade och började vifta villt med händerna i ett tecken att han skulle gå. Han stod envist kvar.

”DU HAR STÄLLT TILL MED TILLRÄCKLIGT! GÅ!” skrek jag nu ännu högre en var jag trodde jag kunde. Jag grät nu hysteriskt och kunde knappt se något igenom tårarna som fanns i mina ögon. Jag kunde häller knappt andas för de ända jag gjorde var att skaka, hulka.

”UT” skrek jag och kände att jag var på väg att ramla ihop när som hälst. Då hörde jag hur någon sprang in genom dörren. Jag tittade upp utan att snyfta och såg Louis chockade min. När han såg hur förstörd jag var försökte han få med sig Harry ut. När han var ute kände jag inte något lugn som jag trodde att jag skulle känna utan mer saknad. Jag började nu gråta ännu mer om de var möjligt och sjönk ihop i en hög på golvet. Jag hörde någons fotsteg men var för trött för att titta upp. Jag kände hur någon la armen om mig och satte sig bredvid mig. När jag tittade upp såg jag Zayn. Han såg verkligen ut att lida när han tittade på mig. Han drog upp mig och drog in mig i en kram. Jag snyftade högt mot hans bröst medans han strök mig långsamt över ryggen och viskade lugnande ord som, ”allt kommer bli bra” eller ”jag finns här för dig”. På något konstigt sett lugnade jag mig faktiskt av de. Jag slutade sakta snyfta och ryckte bara till någon gång då och då. Helt plötsligt reste jag mig upp. Zayn tittade förvånat upp på mig och reste sig sedan upp han med.

”Jag måsta träffa någon” sa jag och han nickade lite.

”Okej.. Vill du ha skjuts dit?”

”Nej tack, de är nära jag går” sa jag innan jag gick ut i hallen. Utan några skor på fötterna vandrade jag ut. Bakom mig hörde jag Zayn protestera men de var redan försent. Jag var ute ur huset och på väg bort frön allt. Jag skulle nu träffa henne som var den ända som kunde trösta mig, den ända jag kunde prata med och den ända som visst precis hur allt hade gått till. Jag skulle till Britney’s grav.

 

Harrys perspektiv:

När Less hade skrikit allt på mig blev jag helt stum. Först att Britney var död. Varför hade ingen sagt något? Och för de andra hur arg och ledsen Less hade blivit. Jag hade aldrig sett henne så innan och de var först nu jag verkligen förstår hur mycket jag har sårat henne och hur besviken hon verkligen är på mig. Louis drog mig ut ur huset och sedan in på våran infart.

”Vad gjorde du?” jag kunde inte få fram ett ord. Jag bara stod helt frånvarande bredvid.

”Hallå, vad hände?” frågade han. Åter igen gav jag inget svar. Han försökte igen och igen i säkert fem minuter men när jag inte svarade gav han upp och drog med mig in till dom andra killarna, Mamma och Gemma. När vi kom in viskade han något i Zayns öra som stod närmast och han gick snabbt ut. Sedan förklarade han för Mamma vad han hade hört och sett. Förts Less som skrikigt ut, sedan vilket skick hon var i och sedan min reaktion på allt.

”Gubben, vad hände?” frågade mamma och kramade om mig. Lappen som Less hade hittat på bordet hade jag fortfarande kvar i handen och gav den nu till mamma. Hon läste igenom den och sedan tittade på mig.

”Hon berättade att Jane (Les mamma) hade varit frånvarande sedan jag stack, sedan om att Britney var död och sedan att jag var precis likadan som hennes mamma så jag hade ingen rätt att säga att hon gjorde fel” sa jag och mamma suckade.

”Varför har du aldrig sagt att Britney är död?” frågade jag nästan argt.

”Vi kom överens om att inte säga något om du inte frågade något om henne eller hur Less mådde eller något liknande” sa Gemma ganska tyst. Då slog de mig. Jag hade aldrig frågat om hon mådde bra bara om jag kunde träffa henne eller inte när jag har varit hemma. Jag suckade högt. Varför hade jag inte förstått de tidigare? Varför hade jag inte förstått att jag inte kunde ge upp så lätt och när jag var hemma hur kom de sig då att jag inte ens frågade hur de var med Less eller någon annan i hennes familj? Jag suckade ännu en gång och gled ner på golvet. Medans jag hade tyckt synd om mig själv, blivit känd över hela världen fått resa jorden runt hade hon varit hemma, hennes syster hade dött, hennes mamma hade slutat bry sig och en bästa vän som hade lämnat henne i allt de. Jag som hade trott at de ända som var skillnad var att jag var borta. Zayn kom nu tillbaka och ställde sig vid dörren som han stod vid innan han gick.

”Vad sa hon? Hur mådde hon?” Frågade Louis. Han måste ha blivit ännu räddare eller hamnat i ännu mer chock en vad jag gjorde eftersom att han inte ens visste var de handlade om först. Zayn suckade innan han tog ett djupt andetag och svarade tyst.

”Hon sa ingenting. De ända hon gjorde var att gråta. Jag har aldrig sett henne sådär. Hon var verkligen helt förstört och skakade och snyftade om vartannat. Sedan sa hon att hon var tvungen att besöka någon. Jag frågade om jag skulle skjutsa henne men hon sa att de var nära och att hon skulle gå” Jag tittade på mamma med en undrande blick om hon visste vart hon skulle gå.

”Britney” svarade hon tyst.

 

Zayns perspektiv:

När jag såg henne där inne och hon bara satt och skaka var de inte kul. Jag tror aldrig jag har känt mig mer hjälplös i hela mitt liv en ljust dom få minuterna. Jag ville göra något men jag kunde. De var så jobbigt men när jag gick kändes de som att jag lämnade henne fast en hon själv ville de. Jag visste inte vad de handlade om men de måste ha varit något väldigt jobbigt eftersom att hon grät hej villt och skakade. Jag frågade Louis tyst vad som hade hänt. Han förklarade de han visste och jag blev helt stum. Var hennes syster död och ändå orkade hon göra massa saker för oss och vara glad nästan hela tiden. I rummet som vi nu var i uppstod en spänd tystnad. De ända som hördes var Harrys snyftningar. Visst tyckte jag synd om honom men jag tyckte mer synd om Less. Jag gick ut genom dörren för jag klarade inte av att vara där inne längre. Niall följde efter.

”Vart ska du?”

”Gå en promenad, rensa huvudet” svarade jag. Han nickade och mumlade något med ”jag säger de till dom andra” och gick sedan in. Jag började gå åt något håll och bort mot en skog. Där hittade jag en ganska bred stig som jag följde. Efter någon minut tog den lilla skogsdungen slut och jag kom in på en kyrkogård. Jag började gå igenom alla gravar och lästa vad de stod. Jag fastnade på en grav med en liten nalle på. ”Lucas Robert Anderson. 2007-2010” de var en liten kille som bara hade blivit tre år. Jag stod där en stund och kollade på alla fina blommor som fanns innan jag gick vidare. När jag hade gått en stund till hörde jag någon som grät. Jag tittade mig omkring och hittade en liten gestalt längre bort men mörkt lockigt hår som satt lutad över en grav och grät. Jag började långsamt gå mot de hållet och då slog de mig. Less skulle ju träffa Britney. Hon var död och säkert begravd här. De var hennes långa hår och de lät som samma snyftningar jag hade hört innan. De var Less. Jag gick fram till henne och satte mig ner bredvid henne. Först når hon märkte mig blev hon förvånat och försökte torka bort tårarna. Men när hon märkte ett de bara rann ner nya och att jag redan visste att hon var ledsen gav hon upp och lutade sitt huvud mot mitt bröst. Hon grät tyst och snörvlade till då och då. Jag stök henne med ena handen över ryggen och andra masserade jag hennes hårbottnen med. Jag hörde hur hon långsamt började andas ganska normalt och sedan tyngre. Tillslut hörde jag små snarkningar. Hon var visst så utmattat av allt i dag, flygandet, bråket och allt annat så hon somnade. Försiktigt satte jag henne upp och kollade på henne. Hon sov hur tungt som hälst fast de visste jag sedan innan. Lou och jag hade skrikigt bara någon meter ifrån henne hemma i London när hon sov och hon hade inte rört en min. Försiktigt lyfte jag upp henne i min famn och ställde mig upp. Jag bar med henne genom den lilla skogsdungen jag gick igenom i innan och sedan mot hennes och Harrys hus. När jag kom fram gick jag in i hennes. Dörren var fortfarande öppen så jag gick bara in. Jag kollade i alla rum i letan efter hennes. När jag kom till ett rum där jag såg massa bilder på Harry och en liten tjej så förstod jag att jag hade kommit rätt. Jag gick in och la henne i sängen. Jag la försiktigt på henne täcket sedan satt jag bara och granskade hennes vackra ansikte. Även fast hon hade mascara som hade runnit under ögonen och håret åt alla håll så var hon fortfarande lika vacker. Jag pussade henne löst på panna och reste mig upp. Jag gick ut ur hennes rum och stängde dörren efter mig. Sedan kollade jag igenom alla rum ifall att de skulle vara någon där eftersom att dörren hade stått öppen och sedan gick jag ut genom dörren. Jag tog ett par nycklar som låg i hallen och låste dörren. Man kunde fortfarande öppna från insidan men ifall att de skulle komma någon låste jag. Jag gick in till Harry men nu var de bara Lou och Niall kvar i köket. Alla andra var borta.

”Hur gick de? Hittat några snygga tjejer?” frågade Lou och blinkade med ena ögat. Niall började som alltid skratta.

”Absolut”

---

Kapitel 16 ute! Andledningen till att de blev så långt är att jag inte kommer kunna lägga ut något Kapitel förens på fredan nästa vecka. Ska nämligen bort och i bästa fall kan jag få in ett på fredag kväll. Kommentera så kanske om jag har möjlighet kan jag skriva ett kort på telefonen innan fredag men då vill jag ha minst två kommentarer på detta kapitel annars får ni vänta till fredag..