Moments Kapitel 6
Kategori: Allmänt
Harrys perspektiv:
När jag hade sett henne springa ifrån mig brast de inom mig igen och de kändes som att ingen förutom Less själv skulle kunna reparera mig. Då hade jag gått upp igen och Louis hade kramat om mig. De hjälpte inte ett dugg. Jag hade sedan fått honom att gå in till vårat rum och så satte jag mig själv och väntade utanför hennes dörr. Lou hade självklart protesterat men när jag lyckats övertyga honom om att jag behövde lösa detta själv hade han gett med sig. Jag satt nu på golvet och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Hon måste ju komma tillbaka någon gång för att hämta sina grejer. Jag satt på de hårda koridorsgolvet själv och väntade. Jag väntade och väntade och väntade. Efter ett tag blundade jag för att fördriva tiden och de gjorde mig bara mer och mer trött. Jag suckade och sedan dröjde de inte länge innan jag sov.
Jag vaknade av att duschen var på inne på Less rum. Jag suckade då jag förstod att hon måste ha gått in när jag sov. Jag väntade tills jag inte hörde duschen längre och knackade sedan på igen. Jag knackade säkert i två timmar utan respons. Tårarna blev bara fler och fler men de hindrade inte mig från att stå kvar. Knogarna började så småningom blöda och jag brast ut i gråt helt. Jag satte mig ner på golvet och började gråta högt. Jag skakade fram och tillbaka. Tänk om de här var ända chansen att jag skulle få träffa henne? Tänk om jag aldrig mera skulle få se henne? Tänk om något skulle hända henne och jag inte skulle ha någon aning om de? Eller tänk om de inte är meningen att vi ska vara tillsammans? Plötsligt kände jag någon som la handen på min axel och kramade om mig. Jag tittade upp och mötte hans oroliga ögon. Han drog sakta upp mig men de slutade bara med att jag ramlade ihop igen. Jag skakade av all gråt och hade ingen kraft att stå upp. Lou suckade lätt och satte sig sedan ner bredvid mig. Han tog upp sin mobil och skrev in ett sms men jag var för trött för att fråga vem de var till så jag satt bara tyst. När han hade lagt ner telefonen igen strök han mig upp och ner över ryggen. Alla tårar som jag har hållit inom mig så länge kom nu alla på en gång. Jag huttrade till och grät högt. Jag hörde plötsligt fotsteg som närmade sig. Jag tittade upp och såg Liam komma gående. Hans blick var orolig och när han såg hur ledsen jag verkligen var joggade han fram den sista biten. Han satte sig ner på andra sidan om mig och klappade mig på låret. Jag mötte hans blick och den var undrade som att han ville veta vad som hänt.
”H.. hon öppnade ald.. aldrig dörren” snyftade jag fram och han kramade om mig hårt.
”Jag älskar henne så mycket och de var mitt största misstag att såra henne så mycket som jag gjorde. Hon är mitt allt o.. Och jag vill bara att hon ska förlåta mig. Jag vet att jag inte är en bra person och att jag gjorde fel men jag vet bara inte hur jag ska rätta till de.. Allt jag någonsin gjort, av allt de så ångrar jag ingenting så mycket som jag ångrar vad jag sa till henne för två år sen. Jag var inte arg på henne jag vara bara sur på allt annat. De bara slank ur mig. Hon var den enda som jag verkligen visste var min vän och kunde ställa upp för mig i både vått och tårt. Hon var min bästa vän och jag önskar att de fortfarande skulle vara så” snyftade jag och direkt när jag pratat klart brast jag ut i gråt igen.
”Du har alltid oss, de vet du. Och de kommer nya vänner. Du måste försöka gå vidare. Om du verkligen bryr dig om henne så ska du släppa taget. Du måste släppa henne fri och låta henne ta kontakt med dig när hon är redo” sa Liam. Jag visste innerst inne att han hade rätt bara att jag inte ville erkänna de för mig själv. Jag ville inte tro på det. Jag ville ha henne i mina armar för resten av livet och bara hålla om henne. Jag ville berätta hur mycket jag älskade henne och ur mycket jag verkligen bryr mig om henne. Hur de än kommer sluta så kommer ingen annan tjej kunna ersätta henne, de går inte och kommer aldrig gå. Jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskar henne. Aldrig.
Less perspektiv (samtidigt):
Jag vaknade av att jag hörde att de knackade på dörren. Jag reste mig trött upp ur sängen och slängde en snabb blick på klockan. Den var närmare ett nu och jag tvivlade på att Harry skulle ha stått där så länge. Jag gick långsamt fram till dörren. Där stod fortfarande Harry. Han grät men fortsatte ändå knacka. Jag betraktade honom länge och utan att jag märkte något så rann de nu tårar längst mina kinder med. Han stod där och knackade länge och man såg att han började gråta mer och mer. Tillslut kunde han inte stå upp längre och ramlade ihop i en hög på golvet. Han skakade av all gråt och gömde huvudet i händerna. Jag ville så gärna gå ut och krama om honom men jag var som fastfrusen i golvet. Nu rann mina tårar hej villt men jag brydde mig inte. När jag precis tänkte öppna dörren och gå ut till honom kom Louis springande. Han satte sig ner vid Harry och strök honom över ryggen sedan kramade han om honom. Harry grät mot hans axel och man såg en stor oro i Louis ögon. Jag såg verkligen hur mycket Harry betydde för honom och hur orolig han var över honom. Efter en liten stund försökte han resa på sig och även hjälpa Harry upp. Louis lyckades få upp honom till stående men när han släppte föll Harry pladask ihop igen. Louis satte sig då ner bredvid honom igen med en suck och tog upp telefonen. Efter en liten stund tog han ner den och Liam kom springande. Han satte sig ner på vänster sida om Harry och kramade även han om honom. Harry snyftade och började sedan prata. Jag pressade mig så långt i mot dörren som möjligt och lyckades till min förvåning höra vad han sa.
”H.. hon öppnade ald.. aldrig dörren”. Liam kramade om honom hårdare och nu såg jag även en ensam tår glida ner för Louis kind men han var snabb med att tråka bort den så att ingen såg.
”Jag älskar henne så mycket och de var mitt största misstag att såra henne så mycket som jag gjorde. Hon är mitt allt o.. Och jag vill bara att hon ska förlåta mig. Jag vet att jag inte är en bra person och att jag gjorde fel men jag vet bara inte hur jag ska rätta till de.. Allt jag någonsin gjort, av allt de så ångrar jag ingenting så mycket som jag ångrar vad jag sa till henne för två år sen. Jag var inte arg på henne jag vara bara sur på allt annat. De bara slank ur mig. Hon var den enda som jag verkligen visste var min vän och kunde ställa upp för mig i både vått och tårt. Hon var min bästa vän och jag önskar att de fortfarande skulle vara så” sa han sedan och mitt hjärta stannade. Älskade han mig? Efter två år så älskade han mig fortfarande. Okej jag älskar honom med men jag hade aldrig trott att han älskade mig tillbaka. Tårarna sprutade nu ut och jag gick snabbt och tog på mig mina pyjamas byxor och en stor tröja över underkläderna jag redan hade på mig. Jag gick sedan fram till dörren igen. Liam hade precis sakt något och Harry nickade. Sedan hjälpte Liam och Louis honom upp. Dom började gå men Harry gick lite bakom. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra så jag öppnade sakta dörren. Den knarrade och de fick dom alla att vända sig om. Harrys blick var förvånad men samtidigt fortfarande lite ledsen. Det såg ut som han var rädd för att jag skulle gå in igen om han tog ett steg närmare mig och därför stod kvar en liten stund. Jag log så gott jag kunde vilket antagligen föreställde en ful grimage men jag brydde mig inte. Harry tog försiktigt ett steg närmare mig och när han märkte att jag fortfarande stod kvar tog han ännu ett steg. Han började långsamt röra sig framåt med tårar fortfarande rinnande längst hans kinder. När han bara var en meter ifrån mig stannade han och kollade osäkert på mig. Han ville krama mig de syntes tydligt men var osäker på hur jag skulle reagera. Jag tog försiktigt att kliv fram och gled in i hans varma famn. Han kramade om mig hårt och de kändes som att han aldrig skulle skäppa taget. Jag kramade om honom minst lika hårt tillbaka och ett leende smög sig upp på mina läppar. Gud vad jag älskar honom och gud var jag har saknat honom. De var här jag hörde hemma. I Harrys varma underbara famn.
Förlåt att de inte blev något igår, mitt landställe ligger nämligen mitt ute i ingenstans så de finns i princep ingen mottagning överhuvud taget där. Just nu sitter jag uppe på grannens tak och skriver, haha! Provade på vårat tak igår men de funkade inte.. Men iallafall här är kapitel 6. Skriv gärna vad ni tycker och om jag kan förbättra något. Ha de bra!