odnovel

 

 

Harrys Perspektiv:

Jag vaknade av Lou som ropade på mig från köket. För lat och för trött för att svara låg jag bara tyst kvar. Igår hade vi varit på den där jävla intervjun som Zayn hade sagt att han inte visste hur saker och ting var emellan Less och honom. Jag själv hade nästan varit på väg till tårar när han ens nämnde hennes namn. Sex dagar hade nu gått. Sjätte dagen utan Less. När två dagar hade gått sa fick jag nog och tog med mig Louis till polisen. Där hade vi varit tvungna att berätta vad som hade hänt och hur hon hade reagerat på de hela. När vi tillslut hade berättat allt sa han att de var vanligt att man reagerade så. Att de var helt normalt att bli upprörd av en sådan sak. Och självklart hade jag och Lou hålt med honom om de. Men sedan sa han också att eftersom Less har fyllt arton har hon rätten att göra vad hon vill. Hon skulle lika gärna flytta om hon nu kände för det. Så därför fanns det inget att göra. Men han sa att om hon var borta i mer än en vecka så skulle dom börja leta efter henne. Jag blev då arg över hans svar och stampade ut där ifrån med Louis efter mig. Så nu satt jag bara här och väntade på att antingen Less skulle komma hem eller att denna vecka kunde gå så att polisen kunde göra något för att hitta henne. Mamma hade ring och frågat hur det var och allt som hon brukar. Men när jag hörde hennes röst så kunde jag inte låta bli att tårarna började rinna. Hon hade tyvärr hört det och frågade vad det var som var fel. Då hade jag varit tvungen att berätta allt. Mamma hade blivit vansinnig på Zayn och även hon började gråta för att hon var orolig för vad som kunnat hänt med Less. Less hade ändå varit som hennes dotter också i nästan hela mitt liv. Och nu också när hennes mamma hade slutat bry sig dem senaste två åren hade dom tydligen kommit ännu närmre varandra. Gemma hade hört mamma gråta och frågade därför varför. Så nu visste även hon om allt som hade hänt och att Less var borta. Gemma hade både blivit orolig för Less men också mig. Hon vet hur mycket jag bryr mig om Less och eftersom jag grät hysteriskt i telefon så förstod hon att de var alvarligt. Det hade lätt till att hon hade lovat att komma hit för att se till att allt var okej med mig i alla fall. Jag hade sagt att det inte behövdes men hon hade sagt emot och sagt att hon skulle komma i vilket fall som helst. Och nu kunde jag inte ha varit mer glad över att hon snart skulle vara här.

”Harry!” ropade Louis igen och jag hörde hur han kom närmare och närmare dörren. Tårarna hade börjat rinna igen när jag tänkte på Less så jag gömde snabbt huvudet i kudden i hopp om att han inte skulle se att jag grät. Dörren öppnades och snart kände jag hur sängens ena sida tyngdes ner. Lou klappade mig på ryggen medans hans andra hand låg på min axel.

”Harry, frukost” sa han. Eftersom att jag hade huvudet i kudden blev det lite svårt att andas så jag var tvungen att lufta på huvudet och ta några djupa andetag. Då slank en snyftning ut och jag gömde snabbt huvudet i kudden igen. Louis förstod då att jag var ledsen och klappade mig på ryggen igen.

”Vet du?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Titta på mig” jag tvekade lite men lyfte i alla fall huvudet och tittade in i hans medlidande ögon. ”Jag har en känsla av att vi kommer hitta henne idag” sa han och log. Jag ville så gärna tro honom men det var svårt. Jag suckade lite och försökte klämma fram ett leende. Trotts att jag inte trodde på det så kunde jag inte låta bli att känna en gnutta hopp i alla fall. Jag log åt att han kunde få mig att må lite bättre och sträckte ut händerna i en gest att han skulle hjälpa mig upp. Jag flinade åt honom och han skrattade innan han själv ställde sig upp för att sedan hjälpa mig. När vi båda stod upp så kramade jag om honom. Först blev han lite förvånad eftersom jag inte brukar krama honom så ofta men sedan kramade han tillbaka.  

”Tack” sa jag innan jag släppte honom. Han log mot mig och klappade mig på ryggen två gånger.

”När som helst” sa han och gav mig ett leende innan han gick iväg mot köket. Jag satte på mig ett par mjukis byxor och en t-shirt och gick efter. I köket på köksbordet stod de ett helt lass på med pannkakor. Jag sken upp i ett stort leende och vände sedan blicken mot Louis. Hann log mot mig. Han visste mycket väl hur mycket jag älskar pannkakor. Innan han hann säga något hade jag satte mig ner på stolen mitt emot honom och tagit för mig av pannkakorna. Han skrattade bara åt mig och högg in han med.

 

Jag tittade åt alla håll för att hitta henna jag letade efter. Det stod att planet hade landat för mer en tjugo minuter sedan så jag började bli lite orolig. Jag tog upp telefonen för att ringa till henne men innan jag hann slå in numret kände jag hur någon knackade mig på axen. Jag vände mig om och såg henne stå där.

”Gemma!” skrek jag och slängde mig i hennes utsträckta armar. Hon skrattade ett klingande skratt och som vanligt fick de mig att le. Jag kramade henne hårt innan jag släppte taget om henne. Hon log mot mig och rufsade till mig i håret.

”Jag har saknat dig” log hon.

”Och jag saknat dig med” sa jag och hennes leende blev lite större. Jag tog hennes bagage och sedan började vi gå ut från flygplatsen.

 

Ambers Perspektiv:

”Jag kommer!” Jag sprang snabbt fram till kassan och gav tjejen sin latte som hon hade beställt. Kön var ända ut genom dörren och alla längst bak undrade vad det var för fel och varför det gick så långsamt. Jag sprang fram och tillbaka mellan kaffe maskinen och kassan och från kassan till något bord för att torka av det och duka av. Efter det som hade hänt hade jag jätte dåligt samvete och jag saknade Less något enormt. Jag kan inte fatta själv att jag kunde göra något sådant mot henne eller någon alls för den delen. Zayn och jag hade pratat en gång sedan dess men inte mer. Han hade sagt att han skulle ringa tillbaka om dom hittade Less. Men än hade jag inte fått något samtal.. Båda ångrade det något enormt de vi hade gjort mot Less. Hon hade blivit min bästa vän och jag kan inte fatta att jag hade sårat henne som jag gjort. Här på Starbucks tog jag hennes jobb eftersom att jag inte ville att hon skulle få sparken för att hon inte var här. Jag visste ju att hon behövde pengarna. Hon hade sparat till armbandet till Zayn jätte länge och hade nu inte mycket pengar kvar. Innan sparade hon till en bil men fick ta hälften av dom pengarna till armbandet. Hon hade körkort men hade inte sagt något till killarna för då sa hon att dom skulle köpa bilen till henne. Som hon påstod var för mycket för dom att köpa. Så nu hade jag helt enkelt jobbat här för både mig och Less nästan en vecka. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt och stressit men det var det minsta jag kunde göra för henne efter allt.

”Hallå! Snabba dig, jag har bråttom” gnällde killen längst fram i kön. Jag suckade och gav honom kaffet och mackan som han beställt. Han betallade snabbt och trängde sig sedan ut genom dörrarna. Klockan var tolv och därför var lunch rusning igång. Det hade varit riktigt mycket folk men aldrig såhär mycket.  Jag suckade för mig själv och ryckte snabbt åt mig en bricka och en trasa. Jag gick fram till ett bord med disk på och ställde upp allt på brickan innan jag gick snabbt torkade av det. Innan jag ens hade lämnat bordet slog sig två tjejer ner där. Jag suckade åter igen och sprang vidare till nästa. Efter tre bort var jag tvungen att gå till kassan igen.

”Hej, vad får det lov att vara?” frågade jag stressat med blicken fäst på kassat.

”Hej” sa en röst jag väl kände igen. Jag tittade upp och möttes av hans vackra choklad bruna ögon. Snabbt slog jag undan tanken för aldrig att jag skulle göra så mot Less igen.

”Hej” svarade jag osäkert.

”Stressigt?” frågade han med ett litet flin på läpparna och kollade runt sig på alla människor som skrek att jag skulle skynda mig.

”Kanske” skrattade jag men slutade tvärt.

”Du, vi behöver prata” sa han och tittade ner på sina händer som låg på disken.

”Okej.. Men jag hinner inte nu” sa jag utan att låta otrevlig. Han nickade lite.

”Jag förstår..” Innan jag hann säga något mer gick han in bakom disken och tog tag i trasan och brickan och nyss hållt i. Brickan gick han snabbt med in till disken och kom tillbaka med en tom. Han gick fram till ett av borden och plockade undan all disk och torkade sedan av det som jag hade gjort tidigare. Ett leende spred sig på mina läppar innan jag återgick till kassan och dom väntande kunderna.

Efter en timmes jobb var lunch rusningen över och alla bord var avtorkade. Zayn hade till och med hunnit med att diska alla kaffe kopparna glas och tallrikarna som jag hade ställt i disken. För första gången kanske jag inte behövde stanna kvar två timmar efter att jag hade stängt för att diska och torka bord. I kafeet satt det nu bara en gubbe och en kille vid varsitt bord annars var det tomt. Zayn kom fram till mig efter att han torkat de sista bordet och ställde sig framför mig. Han tittade ner innan han långsamt tittade upp och mötte min blick.

”Jo jag behöver prata med dig” sa han. Jag nickade lite. För att vi skulle få vara lite ensamma gick jag in i ’köket’ eller vad man ska kalla det. Där såg man fortfarande ut till kassan om det skulle komma någon men dom som var satt där skulle inte höra vad vi sa. Zayn gick efter mig och stannade framför mig.

”Jo, Less är fortfarande borta” Jag nickade lite som svar och tittade ner. ”Jag och killarna har letat överallt efter henne men vi kan inte hitta henne. Men eftersom att ni var så nära så kanske du kan ha någon aning om vart hon kan ha tagit vägen.. ” Jag tänkte efter en stund och skakade sedan på huvudet.  Jag hade ingen aning. Hon hade berättat om att hon alltid drog sig undan när hon var ledsen eller arg.

”Hon kan inte vara hemma” sa jag med blicken fäst på en tavla som hängde snett bakom Zayn. I ögonvrån kunde jag se att han nickade. Och hon kunde inte ha checkat in på något annat hotell för det hade hon inte nog med pengar till. Men kanske någon billigt? Hon hade varken råd med tåg, buss eller flygplan så hon kunde inte ha tagit sig så speciellt långt med bara taxi. Men kanske en bit?

”Jag tror hon är kvar här i London” sa jag med blicken fortfarande fäst på tavlan. Zayn kollade bakåt för att se vad det var jag tittade på men kollade sedan tillbaka på mig igen när han inte såg vad det var. Han nickade lite med en förvirrad blick.

”Varför tror du det?”

”För att hon inte har råd till något annat efter att hon köpte de där armbandet till dig” precis efter att jag sagt det insåg jag att det lät då mer som hans fel än vad det redan gjorde. ”Jag menar inte så” Sa jag för att rädda situationen men det var redan för sent. Han kollade ner på sina fötter med en förstörd min. ”Alltså, det är ju bra på ett sett. Det blir lättare att hitta henne då när vi vet att hon inte kan ha kommit så långt” sa jag försiktigt men märkte att även de lät fel. När han tittade upp på mig var hans ögon glansiga och det såg ut som han skulle börja gråta när som hest.

”Jag vet redan att det är mitt fel” sa han med skakig röst. Nu ville jag inget hellre en att krama om honom men jag vågade helt enkelt inte. ”Jag vet att det är mitt fel att hon är borta” sa han och i slutet skakade han så mycket att rösten bröt och han började gråta. Han satte händerna för ansiktet och hela hans kropp började skaka. Nu kunde jag inte låta bli längre. Jag drog in honom i min famn och kramade om honom hårt med ena armen medans min andra hand strök honom över håret. Han gjorde ingenting för att komma loss utan lutade bara huvudet mot min axel och grät ut. Han skakade vilket gjorde så att även en tår rann ner för min kind. Det gjorde ont att se honom så här och även veta att jag var delaktig i det. Om inte jag hade träffat Zayn igen hade det inte blivit såhär. Han hade fortfarande varit lycklig och tillsammans med Less. Less som var tusen gånger bättre en mig. Jag kramade om honom hårdare och viskade tröstande ord.

”Det kommer bli bra, jag lovar. Vi kommer hitta henne” viskade jag och pussade honom på huvudet.

Detta kapitel blev ganska lång. Ber om ursäkt för att det inte kom tidigare. Min bror åker nämligen bmx och ramlat i torsdags. Han skrapade upp knät och det blödde något enormt. Så det blev ett långt besök till sjukhuset. Fick vänta i två och en halv timme innan vi fick komma in till en läkare. Där fick dom sy ihop såret med fyra stygn. Efter det var de bara att åka hem och sova. Sedan i fredags fick jag packa snabbt innan vi skulle åka så hade inte tid att skriva då heller. Men efter några dagar med tjatande på min mamma och mina kusiners mamma fick jag äntligen låna en data. Där skrev jag klart kapitlet och nu när jag är hemma med internet kunde jag lägga upp de. Lång historia som gjordes kort. Så så var de med det.

Vad tycker ni om kapitlet? Bra/Dåligt? Kommentera gärna om jag kan göra något bättre.