odnovel

Zayns Perspektiv:

”Fem veckor” Svarade jag och tittade ner i skam. Jag tittade långsamt upp igen och såg hur Less underläpp började skaka mer och mer en vad den redan gjorde. Hon vände på klacken med skakande ben och började gå ut. Snabbt slängde jag en blick över på Amber som fortfarande låg helt fastfrusen. Jag ställde mig upp och ryckte åt mig min t-shirt som jag hade haft innan. Jag täckte skrevet innan jag rusade ut och såg att Less precis hade satt på sig skorna.

”Less!” ropade jag. Hon struntade i vad jag sagt och skulle gå ut när jag ryckte tar i hennes arm i ren panik. Jag vände henne mot mig men kom sedan på att jag ändå inte hade något vettigt att säga. Jag hade varit otrogen mot henne. Vad kunde jag göra åt de nu? Jag tittade skamset ner för jag ville verkligen inte se besvikelsen i Less ögon en gång till.

”Vad?” snyftade hon. De såg ut som att hon skulle bryta ihop när som helst och bara falla ihop i en stor hög på golvet. ”Vad kan du göra för att gott göra dehär?” viskade hon fram och tittade djupt in i mina ögon. De kändes som hon kunde se igenom hela mig så tillslut var jag tvungen att vända ner blicken i osäkerhet. När jag inte var beredd så ryckte hon sig snabbt ifrån mig och sprang ner för trapporna. Väl medveten om att de kunde finnas kameror och fans där ute så var jag tvungen att ta på mig något innan jag sprang efter. Snabbt sprang jag in i mitt rum igen där Amber satt och grät med ansiktet i händerna. Just nu orkade jag inte bry mig om henne så jag tog snabbt på mig ett par kalsonger och ett par jeans i handen. På vägen ut så hoppade jag i jeansen och skyndade mig sedan ner. När jag kom utanför dörren så kollade jag åt båda håll för att se vart hon hade tagit vägen men hon syntes inte till. Varken åt höger eller vänster. Eftersom att jag inte har körkort så kan jag inte heller bara hoppa in i bilen och köra i väg och leta efter henne. Tårarna kom och jag önskar för allt i världen att hon orkar ta sig till hotellet på något sett. Jag sprang upp för trapporna och in i lägenheten igen. Amber satt fortfarande kvar på sängen men nu tittade hon upp fortfarande med tårar rinnande ner för kinderna. Jag gick fram till garderoben och tog sedan på mig den närmaste t-shirten jag såg.

”Zayn snälla, jag är så ledsen. Jag vet att detta är mitt fel men..” utan att hon hann säga mer så avbröt jag henne.

”De är inte bara ditt fel. Men du ska nog inte stanna, så det är bäst att du går” sa jag snabbt innan jag gick ut ur lägenheten. Jag hörde hur hon protesterade efter mig men just nu hade jag inte tid så jag sket i vad hon sa. Jag sprang ner för trapporna igen och vinkade sedan till mig en taxi. Snabbt hopade jag in och sa sedan adressen till Less hotell. Visst hade de kanske varit bättre att springa men med min dåliga kondition hade jag aldrig kommit fram. Chauffören kunde inte parkera först men sedan så åkte en annan taxibil och då hade han möjlighet att ta hans platts. Jag slängde fram pengarna och lite dricks för att han körde så fort och sedan sprang jag in och upp för trapporna tills jag kom till Less våning. Jag stannade vid hennes dörr och började banka på.

”LESS, SNÄLLA ÖPPNA!” ropade jag.

”SNÄLLA!” efter ett tag så insåg jag att hon nog inte var där och gick ner till receptionen.

”Hej, Lesley Jones. Vet du om hon har kommit tillbaka” frågade jag så vändligt de gick i de tillståndet jag var i just nu.

”Jo de har hon. Hon kom inspringande gråtandes, sedan efter bara några minuter igen så kom hon ner men sin väska och checkade ut. Jag frågade om hon skulle komma tillbaka men hon sa nej och sedan fick vi behålla resten av pengarna som hon egentligen skulle ha bott här för” svarade hon medlidande. Jag nickade stumt och gick sedan ut från hotellet. Vad skulle jag nu göra? Vad kan hon vara? Om hon nu checkade ut så kan hon ju bara ha åkt hem, eller? Jag satte mig ner utanför hotellet med ryggen mot vägen och la ansiktet i händerna. Varför behövde jag alltid klanta till allt. Varför kunde jag inte bara vara glad över de jag har istället för att alltid vilja ha mer. Jag skulle ha nöjt mig med Less och inte tagit Amber med. När jag hade suttit där en stund så insåg jag att de inte ledde någonstans. Tårarna hade nu slutat rinna för stunden och jag ställde mig trött upp. Jag vinkade till mig en taxi som jag hoppade in i och sa sedan adressen hem.

 

Harrys perspektiv:

”DU HAR GJORT VAR?” skrek jag åt honom när han hade berättat allt vad som hänt. Aldrig att jag hade trott att Zayn skulle sjunka så lågt att han var otrogen. Och absolut inte mot Less. Less som hade gått igenom tillräckligt. Alla var nu samlade i Louis och min lägenhet. Zayn satt i ena soffan med Liam på ena sidan och jag i andra soffan med Louis och Niall på varsin sida. Ilskan kokade upp i mig och när han inte ens hade någon aning om vart hon var gjorde mig ännu mer förbannad och orolig på samma gång. Snabbt tog jag upp telefonen och försökte ringa henne. En signal. Två signaler. Tre signaler. Telefon svararen. Jag suckade frustrerat och började gå fram och tillbaka i rummet.

”Hur i helvete kunde du göra så?!” skrek jag åt honom. ”Vad tänkte du med?!” Zayn kollade ner i marken som han gjort hela tiden och mumlade något ohörbart till svar. Såklart var detta jobbigt för honom med men de fick mig ändå inte att känna något medlidande på hans sida. Detta var hans fel. Han valde att vara otrogen och då får han stå för de också. De svåraste jag trodde skulle bli när Less och Zayn blev tillsammans var att om dom bråkade, vems sida ska man vara på då? Fast nu var de självklart. Allt detta var Zayns fel och inte ett dugg Less. Men om jag känner henne rätt så tror hon nog de..

”Men paketet då? Fattar du hur mycket pengar hon har lagt ner på de?” Frågade jag en aning lugnare än innan. Nu för första gången på hela tiden lyftes Zayns blick. Han såg ut som ett frågetäcken.

”Paketet?”

”Ja, eller du kanske inte hann få de.. Du var ju upptagen med Amber” sa jag lite tystare och betonade Amber. Zayn reste sig upp och började gå ut i hallen. Jag följde efter och bakom mig hörde jag dom andra också följa efter mig. Utan att ta på sig skor gick han ut och sedan vidare till sig. Vi följde efter och när han hade kommit till sin dörr så öppnade han och gick rakt in till sovrummet. Där på golvet låg paketet. Antagligen skulle jag gissa på att hon tappade de i antingen chock eller besvikelse. Zayn tog upp de från golvet och tog försiktigt av snöret. Tårarna började rinna igen när han såg innehållet. Han tog långsamt upp armbandet som att de var en ömtålig fjäder och granskade de. Han kollade länge på de innan han hittade texten. Då brast de. Han gled ner mot väggen bakom sig och gömde ansiktet i händerna. Jag hade bara sett honom gråta två gånger innan, när vi åkte ut ur X-Factor och när han hade saknat sin familj en gång. Men aldrig så här mycket. Han skakade och jag kunde inte låta bli att tycka en aning synd om honom. Även fast han hade gjort fel så var han ändå som en bror för mig. Visst skulle jag aldrig få samma respekt för honom igen eller lita på honom på samma sätt men jag brydde mig såklart fortfarande om honom. Niall satte sig på huk och klappade honom över ryggen som tröst. Liam gjorde samma sak på andra sidan medans Lou drog med mig ut ur rummet.

”Var tror du hon är?” frågade Lou mig försiktigt. De fick mig att tänka efter. Alltid när hon var ledsen så försöker hon dra sig undan. Egentligen vill hon ha någon hos sig men drar sig ändå undan för att hon tror att hon bara är till besvär annars. Hem visste jag att hon inte skulle åka. Där skulle mamma och Gemma hitta henne och så småning om ringa mig, vilket resulterar till att jag skulle åka dit.

”Jag vet inte” svarade jag ärligt. För jag hade inte den blekast aning.

”Hon kan inte ha åkt hem då?” frågade han som att han läst mina tankar.

”Nej” svarade jag enkelt. För de skulle hon aldrig. Lou nickade fundersamt innan han gick in till dom andra igen.

”Zayn du var ju mycket med henne, vet du om hon hade några andra vänner här i London?” frågade Louis när han kom in i rummet med mig efter sig. Zayn skakade på huvudet.

”Nej, bara vi och Amber” Jag mumlade något i stil med ”Jaha, Amber säger du” innan jag kollade ner i frustration och besvikelse. Zayn suckade tyst och desamma gjorde Lou.

”Men då får vi helt enkelt åka och leta efter henne” svarade han och ryckte på axlarna. Han gick för bi mig ut i hallen och vi andra följde efter. Vi satte på oss skor och jag solglasögon och gick sedan ut genom dörren. Vi gick ner och när vi kom ut så stannade Lou.

”Harry och jag åker runt och letar efter henne medans Niall, Zayn och Liam går. Okej? Och om någon hittar henne så ringer vi och talar om de?” frågade han med blicken som vandrade runt bland alla oss. Vi nickade och Lou slängde min bilnyckel till mig. Jag tackade innan jag hoppade in i bilen som stod några meter bort. Lou hoppade in i sin och sedan körde vi åt varsitt håll. Jag åkte ner mot mataffären som låg rätt nära och kollade runt lite där. När jag inte hittade någon Less så åkte jag vidare mot Starbucks. Inget där heller.

 

När jag hade åkt runt i mer en än två timmar och hade varit vid ett par restauranger, ett köpcentrum och två gym så var jag nära på att ge upp. Ingen hade hört av sig att dom hittat henne och inte heller hade Less själv gjort de. Jag tog upp telefonen för säkert tionde gången och gick in på återuppringde. Snabbt klickade ja på Less namn. En signal, två signaler, tre signaler. Telefonsvarare. Jag suckade tungt och kollade på klockan. 21:03. Fan klockan var nio och vi hade inte hittat henne än. Jag suckade och undrade om vi ens hade någon chans att hitta henne när de nu börjar bli mörkt. Jag fortsatte köra och när jag hade åkt runt lite till och de var tillräckligt mörkt så att du knappt kunde se något annat en den upplysta vägen började min telefon ringa. Snabbt tog jag upp den och kollade vem de var. Lou. Kanske hade han hittat Less? Eller så skulle han bara ringa för att säga att de börjar bli för mört för att fortsätta . Jag trodde mer på de sista men ville ändå inte förlora allt hopp.

”Hallå?” svarade jag glatt men ändå oroligt.

”Förlåt men jag har inte hittat henne” sa han dystert. Jag nickade lite och sket i om han inte kunde se mig eller inte. ”Jag tycker vi ska ge upp för idag och sedan fortsätta tidigt i morgon när de är ljust igen. Jag menar, hon är ju ingen fem åring längre. Hon klarar sig”   

Jag suckade för mig själv innan jag nickade igen.

”Ja de kanske är bäst så” svarade jag dystert. Vi la på när vi hade bestämt och jag skulle hämta upp Niall som hade beställt mat medans Lou skulle hämta upp Liam och Niall som tydligen fortfarande letade. Svängde och började köra åt de håll Niall befann sig åt och suckade sedan. Tänk om Less skulle vara borta i flera dar? Flera veckor? Månader? År? Jag gav mig själv ett mentalt slag på kinden bara av min tanke innan jag fokuserade på vägen igen. Nej nu måsta vi tänka positivt. Vi kommer hitta henne. Och hon kommer må bra när vi gör de.