odnovel

Senast:

Jag kände ur kinderna hettade medans jag snabbt tog påsen ur hennes hand. Jag slängde en snabb blick ner mot hennes vänstra bröst där jag såg en namn bricka sitta. Problemet var bara att håret hängde för. De ända jag såg var att namnet började på M. Jag tittade en sista gång in i hennes underbar blåa ögonen innan jag balanserade ut från Subway. Jag satte ner allt på passagerarsäte innan jag hoppade in på förarplatsen. Jag satt bara och tittade in en stund genom fönstrerna. Vid detta laget hade det kommit en kvinnan in och börjat beställa. Men ändå såg jag hennes blonda fina hår slänga vid hennes axlar när hon far runt där inne.

Liams perspektiv:

Niall kom tillbaka med maten och vi alla tog våra smörgåsar utom Zayn, Harry och Less. Zayn satt fortfarande bara och tittade rakt fram och Harry och Less sov fortfarande.

”Ska vi väcka dom?” undrade Lou.

”Nej vi låter dom sova” sa jag och han nickade. Niall som alltid åt upp först hade inte ens öppnat sin smörgås utan satt bara med blicken rätt in i väggen. ”Niall” sa jag och viftade med handen framför ögonen på honom.

”Va?” sa han förvirrat och alla andra skrattade åt honom.

”Ska du inte äta?”

”Jo”. Han öppnade sin smörgås och började långsamt tugga på den. Alla tittade förvånat på honom men han märkte ingenting utan tittade bara tomt in i väggen igen.

”Niall vad är det?” frågade jag nästan lite oroligt. Han brukar aldrig vara såhär. Så det måste vara något speciellt som har hänt. Det fanns liksom inte att Niall inte ville ha mat. Och speciellt inte eftersom att han innan han åkte upplyste oss alla om att han var hungrig. Han mötte min blick och skakade bara på huvudet.

”Det är inget. Är bara inte så hungrig längre” svarade han och ryckte på axlarna. Inte hungrig? Niall? Nej det var definitivt något som hänt.

”Niall, du kan prata med oss, du vet det va?” Han nickade och suckade.

”Ja, jag vet. Men verkligen det är inget” sa han lite irriterat. Vi andra släppte ämnet och fortsatte äta och så småningom tog även Niall upp sin smörgås igen och började äta på den.

Less perspektiv:

Jag vaknade och kände hur jag hade något i handen. Jag tog upp den och kollade vad det var. En tröja. Harrys tröja. Men vart var han då om bara hans tröja var kvar i min hand? Jag tittade mig hastigt omkring och i farten råkade jag knuffa till något som låg väldigt nära mig. En duns hördes innan ett ”Ouch” kom nedifrån golvet. Snabbt kröp jag fram till sängkanten och där på golvet låg Harry och höll sig för huvudet.

”Gick de bra?” frågade jag och försökte hålla mig för skratt. Han tittade på mig och när han såg att jag höll på att brista ut i skratt så började han skratta själv. Han nickade och då började jag också skratta. ”Säkert?” frågade jag när jag hade skrattat klart och han nickade. Jag reste mig upp och drog sedan upp honom. ”Jag ä hungrig” Han nickade.

”Jag också” svarade han och precis då kurrade hans mage högt.

”Jag hör det” Han skrattade och tog sedan tag i min arm för att dra med mig ut i köket. Vi gick igenom hallen tills vi kom till vardagsrummet. Där såg jag någon jag inte ville se. Zayn.. Han kollade upp på mig och reste sig tafatt upp.

”Less” mumlade han för sig själv medans han stod stilla och tittade på mig.

”Vad gör han här?” väste jag till Harry som stod bakom mig.

”Han kom in och sa att du hade blivit ledsen och sprungit iväg. De var då jag sprang efter dig” viskade han och jag fick lite dåligt samvete mot Harry. Han behövde alltid hjälpa mig med allt och finnas där för mig. Visst uppskattar jag det något enormt men det känns inte så sjyst mot honom att han alltid ska behöva passa upp på mig. Mina tankar återgick till Zayn när han tog ett steg mot mig. Paniken växte inom mig och jag ville inte diskutera detta med honom nu. Inte nu eftersom att jag fortfarande var grymt trött och speciellt inte framför alla andra som nu hade vänt sina blickar mot oss. Zayn tog ett till steg fram och utan att jag ens tänkte på vad jag gjorde sprang jag förbi Harry och in på hans rum igen. Stängde dörren efter mig och kröp ner i sängen som jag legat i för bara några minuter sedan. Det var så mycket tryggare här en där ute. Plötsligt hörde jag skrik. Höga skrik som kom från både Harry och Zayn.

Harrys perspektiv:

Zayn tog ännu ett steg fram och jag såg hur paniken i Less steg. Innan jag han reagera hade Less sprungit in på mitt rum igen. Jag vände mig om och tänkte gå efter henne när någon ryckte tag i min arm.

”Kan inte jag gå?” frågade Zayn.

”Hon gjorde det väll ganska uppenbart att hon inte ville prata med dig?” suckade jag och vände mig om igen.

”Men jag måste ju få prata med henne någon gång!” protesterade han och ryckte åter igen tag i min arm.

”Ja, kanske. Men som du vet var det du som klantade till det så du får helt enkelt vänta tills hon är redo att prata med dig” sa jag lite irriterat och ryckte åt mig min arm. Jag var fortfarande sur på Zayn över det han gjort och att han gjorde henne ledsen gång på gång gjorde inte saken bättre.

”Men vad tycker du jag ska göra nu då?! Vänta på att hon kanske aldrig kommer att prata på mig?! Vänta förgäves?!” frågade han och nu hade han höjt rösten.

”Du har själv satt dig i denna sits. Det är ditt eget fel” röt jag åt honom och började nu bli riktigt arg. Han såg ju uppenbarligen att hon inte ville prata med honom genom att hon sprang iväg från honom! Han trängde sig förbi mig och började gå mot mitt rum. Efter bara några steg blev han stoppad av mig som ställde mig framför honom.

”Men är du döv? Hon vill inte prata med dig!” skrek jag honom rätt i ansiktet.

”Det var min flickvän! Jag har all rätt i värden att prata med henne!”

”VAR ja! Hon ÄR min bästa vän och jag säger nej!” Han försökte åter igen knuffa sig förbi mig men denna gång var jag bered och hindrade honom genom att putta honom bakom. Han vacklade till och var nära på att ramla men i sista sekunden hittade han balansen igen och lyckades stå kvar.

”ALLA GÖR MISSTAG! DU LÄMNADE HENNE!” skrek han på mig. Okej där blev det för mycket. Jag rusade på honom och måttade ett slag mot hans huvud. Han hann ducka.

”DU LÅG MED DIN ANDRA TJEJ FRAMFÖR ÖGONEN PÅ HENNE! SOM DU HADE VARIT OTROGEN MED I TRE VECKOR!” skrek jag och betonade tre veckor. Något blixtrade till i hans ögon och en knytnäve kom flygande mot mig. Jag hann dessvärre inte ducka och jag kände hur den träffade näsan. Hårt. Precis när jag var på väg att ge tillbaka kände jag hur någon. Eller snarare några drog mig bort från Zayn och såg även hur Zayn blev bort dragen. I varsin arm höll Liam och Niall hårt om Zayn och Dani bredvid som försökte lugna honom medans jag tittade bakåt och såg Louis stå bakom mig medans El stod på sidan om mig. Jag försökte komma loss vilket jag även såg att Zayn försökte göra.

”IDIOT!”

”HJÄRTKROSSARE!”

Vet att det har dröjt nästan en vecka men på förra inlägget skrev jag, ’ Det beror på kommentarerna på detta kapitel när nästa kommer’. Och i och med att jag bara fick två kommentarer om själva kapitlet tyckte jag inte att det var så roligt att lägga upp nästa del. Tänkte lägga upp detta kapitel i torsdags men har inte haft något nät torsdag och fredag så det gick inte så bra. Där emot har pappa fixat det nu så här är det! Kapitel 47! KOMMENTERA nu så lovar jag att kapitel 48 kommer mycket snabbare!