odnovel

Senaste:

Helt plötsligt slutade han hoppa och stod still. Jag stannade också och kollade undrande på honom.

”Vad är det?” Han log mot mig och tog tag i mina händer. Han började dansa larvigt och snurrade mig i mellan åt. Jag skrattade åt honom. Han fortsatte och slog nu sin högra höft i min högra höft där vi stod mitt emot varandra på dansgolvet. När han sedan började göra något slags indianhopp kunde jag inte hålla mig längre utan brast ut i gapskratt och hängde på och larvade mig.  Jag kan nästan slå vad att både jag och Harry kommer ha magrutor i morgon så mycket som vi har skrattat. Fast vänta. Det har jag ju redan.. Jag skrattade för mig själv och vi fortsatte dansa. När båda var helt slut och vi tänkte gå tillbaka till baren känner jag två armar runt mig bakifrån och ett högt skratt i mitt öga. Och inte är det någons av killarnas. Och Melanie skulle jag inte kunna tänka mig att det är. Men vem är det då? Förskräckt vänder jag mig om.

    

Senaste:

”Vad får jag om jag hjälper dig att städa upp här” frågade jag och la armarna i kors på bröstet. Han skrattade ännu en gång och verkade fundera.

”En kram” log han lite frågande mot mig medans han sträckte ut armarna. Jag låtsades fundera vilket fick honom att flina.

”Kör till” flinade jag tillbaka och han ställde sig upp och kramade om mig hårt. Nu kände jag den där trygga känslan som jag senast kände hos honom när vi var tillsammans. Jag lutade mitt huvudet mot hans axel och slöt ögonen. Njöt av att vi var sams igen. För det känns skönt att äntligen ha Zayn tillbaka. Kanske inte på samma sett som förut men ändå ha honom vid min sida. Det är något jag har saknat enormt.

 

 

 

 

Melanies Perspektiv:

 

Jag gick fram och tillbaka igenom rummet och slängde gång på gång en blick på dem två klänningarna som låg bredvid varandra på sängen. Åh, ska det vara så svårt att bestämma sig? Jag gick fram till sängen och ställde mig och granskade den ena. Den var guldig med paljetter på. Sedan gick jag fram till den andra och tittade på den, den var lysande orange, nästan neon orange. Efter mycket funderande kom jag på att den orangea skulle passa bättre med min fortfarande bruna kropp, så det fick bli den. Och eftersom att det fortfarande var mitten av september var det inte för kallt för att bara ha den och ingenting annat på benen. Jag slängde en snabb blick i spegeln och kom på att jag fortfarande hade handduken virad runt huvudet sedan jag duschade. Jag suckade och gick in i badrummet. Där tog jag bort handduken, borstade snabbt igenom håret och fönade det sedan. När jag var klar och håret var själv lockigt var jag rätt nöjd med hur håret såg ut. När jag var liten hatade jag att jag hade självfall och plattade det varenda dag. Men nu har jag vant mig och tycker dessutom att det är ganska snyggt. Jag tog fram min necessär och valde hur jag skulle sminka mig. Det fick bli lite rouge, sotad ögonskugga, kajal, eyeliner, ögonbryns penna, och såklart maskara. När jag var klar med sminket gick jag ut till sängen och satte på mig klänningen. När den var på kollade jag mig i spegeln igen med ett stort leende på läpparna. Det såg bättre ut en jag hade förväntat mig. Snabbt slängde jag en blick på klockan. 19:21. och vi skulle träffas i lobbyn 20:00 för att sedan gå ut på en klubb som Less hade hört var bra. Och eftersom att killarna hade hela kvällen plus morgondagen ledig så tyckte vi alla att det var en bra ide. För att fördröja tiden tog jag fram ett matchande nagellack ut en annan väska och började noggrant måla naglarna. När jag var klar med det hade det inte gått mer en fem minuter och jag la mig ner rastlös på sängen. Där fick jag inte ligga mer en några sekunder innan det knackade på dörren. Vem kommer nu? Irriterat reste jag mig upp och gick fram till dörren för att sedan slita upp den och stirra på personen på andra sidan. När jag då märkte att denna personen var Niall sprack jag istället upp i ett leende.

”Stör jag?” undrade han lite osäkert när han först såg min irriterade min.

”Nej nej, självklart inte! Kom in” sa jag och gick åt sidan. Han nickade lite misstänksamt men gick ändå förbi mig in i rummet. Jag stängde dörren efter honom och gick efter. Han hade satt sig på sängkanten så jag följde hans initiativ och satte mig bredvid honom. Först nu såg jag att han hade två skjortor i varsin hand.

”Ähm, jag skulle behöva lite hjälp” sa han och kliade sig i huvudet. Jag nickade och väntade på att han skulle fortsätta. ”Jo, du är ju stylist så jag tänkte att du kanske kan hjälpa mig att välja vilken du tycker är snyggast?” Han höll upp dem två skjortorna bredvid varandra och täckte sitt ansikte med den ena när en röd nyans prydde hans kinder. Jag log lite och tittade sedan på skjortorna. Den ena var blå, vit rutig och den andra var röd, vit rutig. Snabbt bestämde jag mig för den blå, vit rutiga eftersom att den skulle passa perfekt tillsammans med hans vackra blå ögon. Eller bara blå ögon! Jag skakade på huvudet innan jag drog i den blåa som han hade för ansiktet.

”Den här” sa jag. Han nickade och granskade den lite noggrannare.

”Bra val” sa han och log tillbaka. Jag skrattade åt hans svar och såg hur han började gå mot dörren.

”Ähm, om du vill så kan jag fixa ditt hår. Alltså om du vill. För du vet jag har ju grejer här och så. Och jag är klar så jag har inte så mycket att göra” fick jag ur mig och kliade mig försiktigt i hårbotten.  Han nickade tacksamt och gick tillbaka in i rummet.

”Jag hade tänkt fråga men visste inte om det var för mycket begärt” skrattade han lite osäkert.

”Absolut inte. Sätt dig” Jag drog ut pallen som stod vid fönstret och gestikulerade att han skulle sätta sig på den. Han gjorde som jag ville och satte sig. Snabbt gick jag iväg till väskan jag hade alla grejer till killarna i och rotade fram en burk vax och sedan en flaska hårspray. Jag öppnade vaxet och kletade snabbt ut lite i händerna innan jag började smeta in det i Nialls hår. Medans jag fixade hela Nialls hår yttrade ingen av oss ett ända ord. När jag var klar gick jag och hämtade en spegel som jag sedan räckte Niall. Han tog den och granskade resultatet.

”Otroligt att du kan få det så mycket bättre än vad jag kan fast än jag har gjort detta nästan varje dag sedan jag var femton” sa han och skakade på huvudet. Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han log innan han reste sig upp. ”Du får lära mig någon gång” Jag nickade glatt.

”Jag lovar” sa jag innan Niall började gå mot dörren för andra gången. Men denna gång försökte jag inte hindra honom utan följde istället bara efter.

”Tack för att du hjälpte mig men skjortorna och jag gissar på att vi ses igen om..” han kände på båda framfickorna innan han drog upp en svart Iphone ur vänster bakficka. ”tjugo minuter” fortsatte han. Jag nickade och log. Han vände sig om och började gå igenom korridoren medans jag stod kvar och kollade efter honom. När han precis var på väg att svänga runt hörnet vände han sig om och vinkade. Generat vinkade jag tillbaka och gick in. Varför skulle jag stå kvar och titta efter honom? Åh. Jag suckade för mig själv över min pinsamhet innan jag slängde mig på sängen igen.

 

Less Perspektiv:

 

Louis stannade den svarta skåpbilen utanför bakdörren till hotellet sekunden vi klev utanför dörren, så det var bara att hoppa in. Eleanor fram bredvid Louis. Melanie, Niall och Liam bakom. Och Harry jag och Zayn längst bak. Det var nog bra att jag satt mellan Zayn och Harry för jag såg hela tiden hur dem slängde irriterade blickar på varandra. Båda tittade sig irriterat omkring och när Harry tyst muttrade ”Måste han följa med” suckade jag högt.  Jag hade pratat med Harry innan om att han skulle reda ut saker med Zayn. Han hade vägrat en väldigt lång tid men när jag slutligen hade använt min ’snälla, jag ber dig’ blick vek han ner sig och gick med på det.  Medans jag tittade rakt fram la jag ner en hand på Zayns knä och en hand på Harrys knä. Bådas blickar drog sig motvilligt från varandra och riktades istället mot mig.

”Ni lovade att försöka” sa jag och tittade först på Harry och sedan Zayn. Båda hade skyldiga blickar och tittade ner på sina händer.

”Jaja” sa båda i mun på varandra. Jag tog bort mina händer och tittade rakt fram tills Louis en halvtimme senare svängde in på en ganska stor parkering. Där kunde alla äntligen hoppa ut och sträcka på sig. Jag tror mina ben hann somna en gång, vakna och somna igen. Så nu var det lite svårt att stå. För första steget utanför bilen vek sig mina ben och det dröjde inte länge innan jag låg på marken och skrattade för full hals. Harry som hoppade ut efter mig såg vad som hände och skrattade också medans resten såg ut som frågetecken. Louis som stod närmast skakade bara på huvudet innan han hjälpte mig upp. Och medans mina ben vaknade tillräckligt för att jag skulle kunna gå fick han hålla i mig. När jag kände att jag hade känsel i mina ben igen släppte Lou mig och började gå med El i handen till ingången. Harry stöt upp på min ena sida och Zayn på den andra. När vi nästan var framme vid dörren känner jag en hand på min rygg. Och när jag tittar bakåt är det Zayn som borstar av något. Hans hand åker upp och ner på min rygg och en gång känner jag hur hans hand vandrar lite för långt ner.

”Förlåt, men du var lite smutsig” sa han sedan och jag log tacksamt för att han tog bort det. Juste, jag har ju vit klänning så inte konstigt att jag blev smutsig när jag ramlade. Min blick vandrade över till Harry och hans ögon var fulla av både avundsjuka och ilska. Jag la en lugnande hand på hans arm och gav honom en menande blick. En djup suck for ut hans läppar innan han nickade. Jag log mot honom och gick in genom ingången där vi nu var framme med Zayn och Harry hack i häl. Musiken dunkade när vi kom in och det var nästan så man fick huvudvärk direkt. Det var också ganska mycket folk så vi fick tränga oss förbi alla för att komma till baren. Där satte sig Louis och Eleanor som var först och vi andra följde deras initiativ. Alla beställde en drink förutom Liam som tog en cola. Eftersom han inte kan dricka så mycket erbjöd han sig att vara nykter i kväll så att han kunde vara den som körde hem. Alla hade glatt tackat honom och nu satt vi här med varsin drink i handen. Min var blå vilket jag tyckte var jätte coolt. Eftersom att jag inte brukar gå ut och festa och kanske har gjort det två gånger i hela mitt liv så har jag inte sett någon sådan förut. Och till min förvåning smakade den bra. En blandning mellan jordgubb och blåbär tror ja det skulle vara. När alla hade druckit några drinkar var begav sig Louis, El, Niall, Melanie och Zayns sig ut på dansgolvet. Liam ursäktade sig med att gå på toaletten och gick också iväg.

”Får jag låg?” frågade Harry och bugade sig så där som bara händer i filmer. Jag skrattade åt honom och skakade sedan på huvudet. Han gav mig en tillgjort förkrossad blick. Jag skrattade igen.

”Men du vet att jag inte kan dansa” sa jag och la armarna i kors över bröstet. Han suckade.

”Nej, jag har sett dig dansa och du är kanske inte bäst..” sa han och flinade. Jag skrattade sarkastiskt. ”Jag skojade bra. Du är duktig. Kom nu!” Fortsatte han. Jag skakade fortfarande på huvudet och satt kvar utan att röra mig ur fläcken. Han suckade åker ingen. ”En dans?” frågade han nu helt allvarligt. ”En ända dans?” bad han. Efter att ha tittat in i hans fantastiska ögon en stund kunde jag inte hålla emot längre och suckade. Harry där emot jublade högt och drog med mig igenom alla människor.

Jag skrattade svagt. Harry började hoppa till musiken och jag hängde på så gott jag kunde och försökte göra likadant som han gjorde. Helt plötsligt slutade han hoppa och stod still. Jag stannade också och kollade undrande på honom.

”Vad är det?” Han log mot mig och tog tag i mina händer. Han började dansa larvigt och snurrade mig i mellan åt. Jag skrattade åt honom. Han fortsatte och slog nu sin högra höft i min högra höft där vi stod mitt emot varandra på dansgolvet. När han sedan började göra något slags indianhopp kunde jag inte hålla mig längre utan brast ut i gapskratt och hängde på och larvade mig.  Jag kan nästan slå vad att både jag och Harry kommer ha magrutor i morgon så mycket som vi har skrattat. Fast vänta. Det har jag ju redan.. Jag skrattade för mig själv och vi fortsatte dansa. När båda var helt slut och vi tänkte gå tillbaka till baren känner jag två armar runt mig bakifrån och ett högt skratt i mitt öga. Och inte är det någons av killarnas. Och Melanie skulle jag inte kunna tänka mig att det är. Men vem är det då? Förskräckt vänder jag mig om.

---

Vem är det som är bakom Less? Bamp, bamp, ba! Och måste be om ursäkt för den hemska uppdateringen. Igen.. Men efter begravningen till min moster så har det varit väldigt mycket med boende, pengar, gravsten, arv och annat så har behövt ta tag i det tillsammans men mina föräldrar och hennes man. Sedan fick jag vinterkräksjukan och hade den i två veckor. Jag känner att 2013 började sådär halv bra för min del.. Hur som hälst så har jag sportlov denna vecka så jag hoppas att uppdateringen blir bättre. Eller bättre kommer den att bli men hur bra kan jag inte svara på. Kommer ha an del att göra men ska ändå försöka ta mig tid till att sätta mig och skriva en stund varje dag. Nästa kapitel vet jag inte när det kommer men det kommer iaf fortare om ni kommenterar! :) Och tack alla ni som har stannat på bloggen. Ni är guld! KOMMENTERA nu så kanske kapitel 58 kommer redan på Onsdag.

Vi gick ut och fann Eleanor halv ligga i Louis knä med läpparna tryckte mot hans. Blixtsnabbt hoppade dom ifrån varandra när dom märkte att vi kom ut.

”LOU, EL!” skrek Less lika högt som inne hon Niall. Hon sprang fram till dom och slängde armarna runt båda två samtidigt. Dom skrattade lättat för att det bara var vi och kramade tillbaka.

”Less, vi har saknat dig” sa Eleanor när dom slutligen släppte varandra.

”Jag har saknat er med” sa Less och kramade om båda två var för sig.

Zayns Perspektiv:

Jag tog på mig skorna och jackan innan jag gick ut genom dörren. Jag hann gå en bit när jag kom på att jag glömt mobilen. Högt suckade jag irriterat för mig själv innan jag vände på klacken och gick tillbaka mot min dörr. Det hela blev inte heller bättre när jag märkte att jag glömt kortet inne på rummet som skulle låsa upp dörren. Högt suckade jag igen innan jag gick mot Louis dörr. Jag knackade på och hörde fotsteg inifrån. En skrattande Eleanor öppnade och bakom henne såg jag hur någon tjej med mörkt hår satt på Harrys axlar medans han sprang runt. Håret låg för hennes ansikte men när hon började skratta hysteriskt hörde jag direkt vem det var. Less.. Hon började skrika vilket bara gjorde att Harry sprang ännu snabbare. Efter en liten stund vändes Harrys blick mot mig och dem slutade tvärt. Harry släppte ner Less som höll på att ramla i farten men Harry tog tag om hennes midja så hon lyckades hålla balansen. Där stannade hans händes tills Less lite obekvämt tog bort dem. Dem alla fyra stirrade på mig så jag förstod att det var nu jag skulle säga vad jag gjorde här.

”Jag glömde korten inne på rummet och eftersom att du har en extra så kom jag för att få den” sa jag ganska ointresserat medans jag hade blicken på Lou. Han nickade lite och gick iväg. En ganska pinsam tystnad slöt sig över oss fyra som var kvar. Fast egentligen njöt jag av den måste jag säga. För Less stod nervöst och flackade med blicken lite överallt i rummet medans Harry strök henne över armen och försökte övertyga henne om att allt var lugnt och Eleanor stod och velade om hon skulle gå iväg till Louis eller stå kvar här med oss. När Eleanor väl hade bestämt sig för att gå efter Lou stod Less, jag och Harry kvar i tystnat. Nu flackade Less ännu mer med blicken och Harry strök henne gång på gång över armen. Efter ytligare några minuter utav tystnad kom äntligen Lou och El. Han gav mig kortet och utan att ens säga tack gick jag ut ur rummet.

Less Perspektiv:

När Zayn hade lämnat rummet pustade alla ut. Eller alla utom jag. Jag visste inte hur jag skulle bete mig runt Zayn längre. Förut hade han bara varit sorgsen och ångerfull hela tiden när vi träffades. Men nu, nu var han nästan arg på mig. Om det är någon som ska vara arg på någon så är det jag. Det var han som var otrogen, inte jag! Med bestämda steg reste jag mig ur soffan som Harry precis hade dragit ner mig i.

”Vart ska du?” undrade han och Lou och El tittade undrande på mig.

”Till Zayn” svarade jag och började gå mot dörren. Snabbt som bara den reste sig Harry och ställde sig framför mig så han blockade min väg.

”Är du säker på att du vill gå nu? Du kan vänta om du inte känner dig redo.. Eller om du vill gå nu så kan jag följa med dig” sa han osäkert.

”Nej, jag har väntat länge nog och detta är något jag måste göra själv” sa jag innan jag gick förbi Harry. Precis innan jag skulle stänga dörren hörde jag Louis röst.

”Nästa dörr till vänster”

”Tack!” svarade jag innan jag stängde dörren på samma sätt som Zayn för bara någon minut sedan också hade gjort. Med raska steg gick jag över till Zayns dörr och knackade på. Han öppnade inte så efter fem knackningar blev jag otålig och sparkade på dörren. Då hördes slappa steg inifrån.

”Jaja, kommer” mutade han innan dörren öppnades. Hans ansiktsuttryck gick från uttråkat till förvånat när han såg att det var jag.

”Less?” frågade han nästan som att han inte var säker på att det verkligen var jag.

”Ja.. Kan jag komma in?” frågade jag och han flyttade lite osäkert på sig. Jag gick in och hittade hela hans resväska utriven över hela rummet. ”Jag ser att du redan har packat upp” sa jag ironiskt och satte mig på en tom yta som jag hittade på sängen. Han skrattade lätt innan han snabbt tystnade igen.

”Ähm, ja” sa han och kliade sig i huvudet innan han satte sig ner bredvid mig. Inte för nära men inte på andra sidan av den stora dubbelsängen heller. En lång tystnad böt ut över oss.

”Vart vill du komma med allt detta?” Jag var den första att bryta tystnaden och han kollade frågande på mig.

”Vad menar du?”

”Jamen, vart vill du komma med allt detta? Vill du att allt ska återgå till så som det var förut? , vill du att jag ska förlåta dig? Eller vill du till och med att jag ska be om ursäkt till dig? Vart vill du komma med allt detta?” frågade jag och viftade med armarna medans jag förklarade.

”Va? Vad skulle du ha att be om ursäkt för?” frågade han förvånat.

”Inte vet jag. Jag bara undrar hur du vill att allt ska sluta mellan oss..” suckade jag.

”Jag vill att du ska förlåta mig först och främst. Sedan har jag fortfarande känslor för dig..” det sista sa han lite tystare och vände ner blicken. Fan. Jag som nästan har lyckats komma över honom helt med hjälp av Harry. Och om man jämför så har jag mycket starkare känslor för Harry än vad jag har för Zayn. Men jag gillar honom fortfarande lite..

”Jag kan förlåta dig på ett villkor” sa jag och hans blick höjdes genast. ”Du måste reda ut saker och ting med Harry” sa jag och hans blick sänktes igen medans han suckade. ”Jag säger inte att du ska vika ner dig för att komma överens med honom. Det jag säger är att ni får kompromissa er fram. Jag ska prata med Harry också” Sa jag och ett litet leende smög sig fram på hans läppar.

”Tack” sa han plötsligt.

”För vadå?” frågade jag förvånat.

”För att du är villig att förlåta mig” sa han sedan. ”Jag vet att det jag gjorde var hemskt och jag lovar att jag aldrig ska såra dig som jag gjorde igen” Vänta? Menas detta med att han tror att vi kommer bli tillsammans igen. För det var inte det jag sa!

”Men det kommer inte bli något mellan oss igen” sa jag sedan och väntade osäkert på hans reaktion.

”Jag hade inte direkt förväntat mig det heller” sa han och flinade mot mig. Jag log bara. Glad över att vi nästan hade rätt ut saker och ting nu. Jag ställde mig upp och tittade runt i rummet. Zayn tittade bara frågande på mig. ”Ska du gå?” fick han fram tillslut med en ledsen ton i rösten.

”Om du vill så kan jag det men det var inte det jag hade tänkt” svarade jag och skrattade lite. Han skrattade med mig.

”Vad får jag om jag hjälper dig att städa upp här” frågade jag och la armarna i kors på bröstet. Han skrattade ännu en gång och verkade fundera.

”En kram” log han lite frågande mot mig medans han sträckte ut armarna. Jag låtsades fundera jag med vilket fick honom att flina.

”Kör till” flinade jag tillbaka och han ställde sig upp och kramade om mig hårt. Nu kände jag den där trygga känslan som jag senast kände hos honom när vi var tillsammans. Jag lutade mitt huvudet mot hans axel och slöt ögonen. Njöt av att vi var sams igen. För det känns skönt att äntligen ha Zayn tillbaka. Kanske inte på samma sett som förut men ändå ha honom vid min sida. Det är något jag har saknat enormt.

Kapitel 56! Känns skönt att jag äntligen fick upp det och att jag lyckades skriva ett kapitel som blev hyfsat iaf. Vad tycker ni? Och jag måste tacka för alla snälla kommentarer jag fick på inlägget viktigt. Det värmde verkligen ska ni veta!

Less Perspektiv:

Jag kan inte fatta det. Nu sitter jag faktiskt på ett plan till Los Angeles! Min största dröm sedan jag var liten. Alltid har jag velat åka dit. I sjuan tror jag det var skrev jag till och med en uppsats om Los Angeles. ’Mitt favorit ställe’ hette den. Och nu, från att ha skrivit om stället ska jag nu åka dit. Få uppleva allt där. Från början så var det meningen att killarna bara skulle stanna där i tre dagar men istället för att få en ledigt dag i Portugal och gå på en intervju där så kommer vi stannar i Los angeles nu i FEM hela dagar! Nästan en hel vecka. Jag log bara av tanken att få spendera fem dagar där men sedan kom jag på att jag satt på ett flygplan och leendet försvann igen. Visst skulle det bli grymt kul med Los Angeles men det gjorde inte att jag tyckte mindre illa om att flyga. Usch. Plötsligt kände jag hur flygplanet guppade till och snabbt tog jag tag i armstöden. Tjejen som satt bredvid mig skrattade lite. Själv blängde jag surt tillbaka.

”Det var inget illa menat men innan så var jag också så där rädd för att flyga” sa hon och log en aning. Jag log halvt tillbaka. ”Jag beter Brook föresten” sa hon och sträckte fram handen.

”Less” svarade jag och skakade löst hennes hand. ”Hur blev du av med det då?” frågade jag och hon rynkade pannan.

”Vad?”

”Din flyg skräck?”   

”Jaha, jag gick till en terapeut som en kompis tipsade mig om” svarade hon. ”Och det funkade faktiskt riktigt bra” log hon. ”För nu är jag inte flygrädd alls”

”Jaha, det var ju bra” log jag. Hon verkade trevlig. Hon hade långt brunt hår och vackra blåa ögon som vilken kille som helst skulle falla för. Och hennes läppar var starkt rödmålade.

”Vad ska du göra i Los Angeles?” frågade hon efter en stund.

”Träffa en kompis” svarade jag och log.  

”Oh, är det möjligen Harry Styles?” log hon. Först nu blev jag lite osäker. Hon kanske bara pratade med mig för att hon var ett fan och ville veta vad som egentligen pågick mellan mig, Zayn och Harry? ”Lugn, jag är inget fan. Min lillasyster älskar killarna så det är därför jag vet vilka dem är över huvudtaget” sa hon. ”Du sitter föresten på min syrras vägg” sa hon sedan och skrattade. Jag skrattade lite tillbaka. Hon verkade trevlig.

”Vad ska du göra själv då?” frågade jag. Jag menar, det skadar väll inte att fråga?

”Jag ska till min mamma. Hon bor där. Jag har inte så mycket kontakt med henne men nu när hon fyller 40 tyckte jag att jag kanske skulle komma och gratta henne i alla fall” sa hon.

”Hur länge sedan var det du träffade henne?”

”Tre år sedan” svarade hon. ”Hon kom och firade mig på min tjugo års dag och innan det hade det gått åtta år” sa hon och ryckte lite på axlarna. ”Men jag lider inte, vi går inte så bra ihop i alla fall” jag nickade lite. Samtalet flöt på och jag berättade bland annat lite om mamma men jag hoppade över att berätta om Britney. Hon berättade att hon är modell och för tillfället bodde hos en kusin i London medans hon gör någon mode grej. Det hela slutade med att vi bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra inom snar framtid.

Harrys Perspektiv:

Var är hon? Planet skulle ha landat för en kvart sedan och hon hade ännu inte synts till. Jag sökte med blicken ännu en gång runt över folkvimlet men kunde inte se henne någonstans. Jag kollade åter igen på klockan och nu hade planet landat för nästan tjugo minuter sedan. Och jag kunde inte ringa henne heller för meningen var att jag skulle överraska henne. Jag hade sagt tidigare att jag skulle vara på en intervju och inte kunde komma så att hon skulle ta sig till hotellet själv. Plötsligt såg jag hennes ryggtavla gå mot utgången. Ett leende spred sig på mina läppar. Snabbt sprang jag dit och satte händerna för hennes ögon. Hon skrek till och försökte ivrigt få bort mina händer. Jag skrattade och kramade om henne bakifrån. Mitt skratt verkade försäkra henne att det var jag för jag kände hur hela hennes lilla kropp slappnade av. Jag pussade henne på kinden innan jag släppte henne och hon vände sig om.

”Jag har saknat dig” viskade jag medans jag höll i hennes huvud med båda mina kinder på hennes kinder. Hon log stort.

”Jag har saknat dig mer” viskade hon. Jag log och pussade henne på kinden innan jag tog hennes resväska i min ena hand och hennes i den andra. Hon log mot mig och följde efter mig till bilen. Jag låste upp, la in hennes väska i bakluckan och hoppade sedan in i förarsätet. Hon log stort för sig själv medans hon hoppade in på andra sidan.

”Men skulle inte du på intervju?” frågade hon förvirrar när jag hade startat bilen.

”Nej, jag bara sa så för att jag ville överraska dig” log jag medans jag bakade ut från parkeringen. Hon log nu ännu större.

”Vad?” undrade jag.

”Nej inget” sa hon men leendet fortfarande fastklistrat i hennes ansikte. Jag lät det vara och fortsatte köra. Undertiden satte vi på radion och började sjunga med. Plötsligt hördes första ackorden till ’What Makes You Beautiful’ och båda tittade på varandra innan vi log.

”You’re insecure” sjöng Less högt och jag skrattade åt henne.

”Don’t know what for” Sjöng/skrek jag lika högt.

”You're turning heads when you walk through the door” Sjöng vi båda och skrattade.

“Don't need make up” Skrek Less.

“To cover up” Skrek jag lika högt.

”Being the way that you are is enough” sjöng vi båda och skattade. Vi turades om så tills refrängen kom.

“Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But when you smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
Oh Oh
You don't know you're beautiful” Skrek vi båda och pekade på varandra medans vi skrek den sista raden. Båda skrattade innan vi fortsatte sjunga igenom hela låten. Lagom tills låten började avslutas svängde jag in på parkeringen till hotellet. Jag parkerade och stängde av bilen.

”That's what makes you beautiful” avslutade vi samtidigt och tittade på varandra. När låten sedan var slut satt vi kvar med våra blickar fästa på varandra. Det kändes som allt annat försvann och allt jag såg var Less. Vackra Less. Långsamt flyttade jag mitt huvud närmare hennes. Där stannade jag och väntade på en tillåtelse från henne. Långsamt flyttade hon sig den sista biten och våra läppar kraschade mot varandra. Oj vad detta kändes bra! Våra läppar rörde sig i takt till varandra. Vi avslutade kyssen och ett leende spred sig på hennes läppar. Ett minst lika stort leende spred sig på mina läppar när vi drog oss ifrån varandra. Vi satt länge och bara tittade på varandra. Tillslut tröttnade Less och öppnade sin dörr.

”Nu vill jag hälsa på Lou, Niall och Liam” sa hon glatt. Jag skrattade lite åt henne och öppnade sedan min dörr för att hoppade ut. Jag tog hennes väska och vi gick in genom hotellets dörrar. Inga fans hade fått reda på att vi bodde här än så vi behövde inte ta bakvägen. Vi tog hissen upp och gick vidare in på mitt rum. Hon la ner sin väska och tittade sig sedan runt i rummet. ”Men, vart är Lou och hans grejer?” frågade hon förbryllat.

”Vi fick olika rum för att du och .. Ähm, du skulle komma” sa jag. Juste, jag fick ju inte säga att El också var här. Det skulle ju bli som en överraskning..

”Jag och vem?” frågade hon misstänksamt.

”Nej bara du, vi skulle ju inte ha fått plats alla tre i ett rum” sa jag och drog sedan med henne mot dörren för att hon inte skulle fråga något mera. ”Kom så går vi”

”Okej..” Sa hon ännu mer misstänksamt.

”Niall har rummet här bredvid så vi kan gå in till honom först” sa jag och hon nickade. Jag öppnade dörren utan att knacka och där på sängen satt Niall och Melanie och tittade på tv.

”NIALL!” utbrast Less och slängde sig i armarna på honom där hen satt på sängen. Han skattade åt henne och kramade tillbaka. När hon släppte taget om honom vände hon blicken mot Melanie. Hon räckte fram handen med ett leende på läpparna. Melanie tog den lika glatt.

”Melanie” sa hon och log.

”Less” sa  Less och vände sedan tillbaka blicken mot Niall. ”Hon är söt” sa hon och log. Nialls kinder hettade till så det skrek om det.

”Och våran stylist” sa han general.

”Jaha” sa Less och skrattade lite. Jag skrattade med henne. Hon reste sig upp och började gå mot mig där jag stod i dörr öppningen. ”Vi går över till dom andra killarna och säger hej” båda nickade. ”Och, ta det lugnt nu” sa hon och blinkade med ena ögat åt Niall innan hon stängde dörren efter oss. Innan dörren helt gick igen såg man hur Nialls ansikte ännu en gång hettade till och hans kinder blev röda som en tomat. När vi kom ut i korridoren igenbrast vi båda ut i skratt så vi knappt kunde andas.

”Såg du hans ansikte” skrattade Less.

”Ja, haha. Rött som en tomat” skrattade jag tillbaka. När vi hade lugnat oss en aning gick vi vidare till Louis dörr. Utan att knacka även här slet jag upp dörren. Dom syntes inte till men sedan hördes ljud utifrån balkongen. Vi gick ut och fann Eleanor halv ligga i Louis knä med läpparna tryckte mot hans. Blixtsnabbt hoppade dom ifrån varandra när dom märkte att vi kom ut.

”LOU, EL!” skrek Less lika högt som inne hon Niall. Hon sprang fram till dom och slängde armarna runt båda två samtidigt. Dom skrattade lättat för att det bara var vi och kramade tillbaka.

”Less, vi har saknat dig” sa Eleanor när dom slutligen släppte varandra.

”Jag har saknat er med” sa Less och kramade om båda två var för sig.

Kapitel 55! Var meningen att detta kapitel skulle ha kommit på julafton men hann inte klart.. Sedan har jag firat jul 25:de och 26:de så hade inte riktigt tid att skriva då. Om ni undrar varför så kan jag dra en snabb förklaring. Min mammas och pappas släckt går inge bra ihop så då måste vi fira jul med dom olika gånger. Så på julafton firade jag bara med familjen, den 25:de med pappas släckt och den 26:de med mammas släckt. Så är ganska trött på julmat vid det här laget.. Haha. Men iaf, nu kom iaf kapitel 55. Vad tycker ni? Jag vill gärna ha kritik! KOMMENTERA så får vi se när kapitel 56 kommer. Och god fortsättning! ;)

”Vill du att jag ska bära?” frågade han snällt.

”Nej, titta i den!” sa jag spänt. Han öppnade påsen och tog upp tröjan. Hans leende han hade på läpparna blev nu ännu större en tidigare.

”Du behövde inte”

”Men jag ville” retades jag. Han skrattade och sedan gick vi till de där caféet som resten av killarna satt på. Som i sin tur visade sig bara låg mitt över gatan.

Harrys Perspektiv:

Jag vaknade av att telefonen ringde.

”Hallå?” svarade jag trött utan att ens öppna ögonen.

”Hej” snyftade Less på andra sidan.

”Less? Vad har hänt?” frågade jag oroligt och satte mig upp. Hon grät inte riktigt men snyftade tyst.

”Jag saknar dig..” mumlade hon. Jag pustade ut för mig själv för att inget alvarligt hade hänt som att någon hade blivit skadad eller något annat alvarligt.

”Jag saknar dig med” sa jag medans jag blundade hårt. Visst, det hade bara gått tre dagar men redan saknar jag henne något otroligt. Jag såg henne framför mig med tårar rinnande ner för kinderna och något högg till i mig. Jag ville inte se henne ledsen. Eller höra henne ledsen. Jag ville inte att hon skulle vara ledsen. Hon förtjänar inte det. Hon förtjänar att vara glad. Lycklig. Plötsligt fick jag en ide.

”Less, jag måste tyvärr gå.. Kan jag ringa dig om en halv timme?”

”Okej…” mumlade hon och man hörde på henne att hon blev besviken. Det gjorde ont men detta skulle bli så bra!

”Bra, ringer dig! Hejdå”

”Hejdå. Älskar dig” sa hon och jag log.

”Älskar dig också”

”PAUL! ÖPPNA DÖRREN!” Jag knackade hårdare nu än innan. Eller snarare bankade. Efter en ganska lång stund kom en trött Paul och öppnade dörren. På sig hade han endast ett par shorts.

”Harry? Vet du hur mycket klockan är?” suckade han, lutade sig mot dörrkarmen och stängde ögonen.

”Nej, men jag måste fråga dig något” utbrast jag och nästan studsade på stället av förväntan.

”Halv sju! Du behöver inte gå upp förens om flera timmar!” sa han irriterat. Oj var det så tidigt? Ops…

”Men lyssna nu! Åker inte vi till Los Angeles om två dagar?” Han nickade oförstående.

”Jo, en sen?”

”Kan inte Less komma då?” frågade jag och gav honom mina hundögon.

”Jo, kanske det.. Men varför var det så viktigt att ta nu? Kunde du inte ha väntat några timmar?” Jag log stort och slängde mig runt halsen på Paul. Han skrattade och klappade mig på ryggen innan jag släppte honom.

”Om jag ska vara ärlig tittade jag inte på klockan innan jag kom” sa jag lite generat och tittade ner. Han skrattade lite och rufsade om mig i håret.

”Jaja, vi bokar en flygbiljett till henne lite senare. Åker hon från Holmens Chapel då?”

”Japp!” log jag och fixade till mitt tillrufsade hår en aning. Vilket inte hjälpte så mycket eftersom att det blev minst lika rufsigt när jag var klar med arr ’fixa till det’.

”Okej. God natt” sa han innan han stängde dörren. Jag stod kvar en stund och skrattade åt honom innan jag började springa tillbaka igenom korridorerna. När jag var framme vid min dörr rusade jag snabbt in och slängde mig på telefonen som jag slängt på sängen. Snabbt slog jag in Less nummer och väntade otåligt på svar.

”Hallå?” svarade en andfådd Less.

”Hej, vad gör du?” frågade jag fundersamt.

”Tränar. Du sa att du skulle ringa om en halv timme. Det har gått tio minuter” sa hon.

”Ja, jag vet men det gick snabbare en jag hade trott”

”Vad för något gick snabbare?” frågade hon och nu var det hennes tur att låta fundersam.

”Jo, vet du vart vi ska om två dagar?” frågade jag henne förväntans fullt.

”Nej”

”Till Los Angeles” sa jag och hörde hur hon drog efter andan. Dit hade hon velat åka sedan hon var liten.

”Harry kommer du ner?” ropade mamma från nedervåningen. Jag stoppade ner min telefon i fickan och gick ner för trappen. När jag kom ner satt Mamma och Gemma i köket. Båda log mot mig.

”Vad är det?” frågade jag nyfiket och växlade min blick mellan dem båda.

”Vi ska åka på semester” utbrast mamma.

”Va? Vart?” frågade jag och mamma log nu ännu större.

”TILL LOS ANGELES !” ropade Gemma och både mamma och hon började hoppa omkring och skrika i köket. Den första jag tänkte på var Less. Av oss två har det alltid varit hon som ville åka dit. Det har varit hennes drömstad ända sedan hon var kanske tre och nu efter elva år när hon är fjorton är det fortfarande det.

”Men Less då? Följer hon också med?” frågade jag. Mamma visste nämligen lika bra som jag hur gärna Less ville åka dit. Hennes leende försvann och hon suckade.

”Nej… Jag frågade hennes mamma men hon sa nej. Hon har inte råd att betala för Less” suckade hon.

”Men kan inte vi betala för henne då?” frågade jag desperat. Hon måste ju få följa med!

”Nej, jag föreslog det men hennes mamma tyckte inte att vi skulle lägga ner så mycket pengar på Less. Att vi är alldeles för snälla som det är och att hon inte kan ta emot det” suckade hon.

”Men…” försökte jag.

”Harry, det finns tyvärr inga men. Hon får inte åka…”

Så det slutade med att Less fick stanna hemma och att jag fick ta massa bilder och köpa massa saker till henne där.

”Åh vad kul! Du får lova att ta massor av bilder…” sa hon och försökte dölja sin avundsjuka. Men jag som känner henne kunde lätt höra på henne vad det var.

”Hörde du inte. VI ska åka till Los Angeles” sa jag och betonade vi.

”Vad menar du? Du och killarna? ”

”Ja, plus du!” sa jag. ”VI SKA TILL LOS ANGELES skrek jag. På andra sidan blev det tyst i några sekunder och jag började undra om hon fortfarande var där.

”Less?” helt plötsligt hördes öronbedövande skrik och jag var tvungen att ta bort telefonen från örat.

”VI SKA TILL LOS ANGELES!!”

Kapitel 54! Vad tycker ni? Ni fick detta kapitel i dag som gengäld att det hann gå fyra dagar innan kapitel 53 kom.. Så vad tycker ni? KOMMENTERA!

Senaste:

Jag gick tillbaka till Niall. Hans blick var fortfarande på dom andra godispåsarna tills jag kom för då tittade han upp på mig. Jag skrattade innan jag räckte honom en godispåse och en coola. Han kollade förvånat på mig.

”Får jag?”

”Trodde du att jag skulle sitta här och proppa i mig fyra godispåsar själv och två burkar coola?” frågade jag och flinade. Han rodnade lite. Han tog nu emot godispåsen och colan innan han snabbt slet upp godispåsen. Han började trycka i sig och likadant gjorde jag.

Nialls Perspektiv:

Jag kände något hårt slå emot min axel och vände blicken ditåt. Det var Melanis huvud som hade landat där. När jag kollade närmare såg jag att hennes ögon var slutna. Vilket innebar att hon måste ha somnat. Försiktigt halade jag upp mobilen ut framfikan och gick in på kamera. Jag vände på kameran så man kunde ta kort på sig själv och tog ett kort på oss två. Jag tänkte ta ett till på Melanie när jag fick lite dåligt samvete. Hon kanske inte alls ville bli fotat. Och speciellt inte av mig som hon knappt kände. Jag la ner kameran igen och granskade hennes vackra ansikte. Tiden måste ha gått snabbare än jag trodde för snart lös lampan som betydde att man skulle sätta på sig bältet. Så försiktigt som möjligt skakade jag Melanie. Hon reagerade inte så jag skakade om henne igen. Hon grymtade till och tog sedan tag i min arm som hon sedan vilade huvudet mot igen. Något varmt for igenom min kropp och ett fånigt leende spred sig över mina läppar. Jag sköt bort tanken om att låta henne ligga mot min arm och började skaka henne försiktigt igen.

”Melanie, vi ska landa. Du måste sätta på dig bältet” viskade jag i hennes öra. Hon rörde lite på sig men öppnade inte ögonen.

”Melanie, vi är snart framme” sa jag och strök henne lite försiktigt över håret. Hennes vackra ögon öppnades långsamt och jag slet åt mig min hand igen. Hon gäspade stort och sträckte på sig.

”Vi ska landa” sa jag och log. Hon nickade och log tillbaka.

Vi tog våra väskor och började gå ut från flygplatsen. Vi tog bakvägen för att det var för mycket fans den vanliga vägen. Snabbt kom vi ut till två stora svarta bilar. Där slängdes allt bagage in i den ena och sedan hoppade vi in i den andra. Paul i framsätet, Louis, Liam och Zayn på raden bakom och Harry, Melanie och jag på raden bakom den. Det roliga var att Louis, Liam och Zayns säte var vänt åt vårat håll så vi kunde liksom prata med varandra medans dom åkte baklänges.

”Så vad ska vi göra sen då?” frågade Liam och försökte överrösta musiken. Alla rykte lite lätt på axlarna utom Melanie.

”Vad vill du?” frågade jag och petade på Melanies arm. Hon ryckte till lite och vände blicken från Liam till mig.

”Jag? Men vill ni inte göra något själv när ni har hela dagen för er själva?” frågade hon lite osäkert.

”Klart vi vill att du ska med!” utbrast Louis och hon vände blicken mot honom. Han log stort mot henne och hon log tillbaka.

”Är ni säkra? För jag har läst erat schema och ni kommer ha rätt fullt upp senare..” mumlade hon och tittade ner.

”Såklart. Du ska med!” sa Lou. ”Men vad ska vi göra?” alla skrattade och ryckte på axlarna igen.

”Bara gå runt på stan kanske och kolla runt lite?” föreslog Liam.

”Ja, då kan jag shoppa!” utbrast Melanie glatt.

”Bra ide! Plus att jag måste handla något till mina systrar” suckade Louis.

”Varför just i Spanien?” frågade Zayn lite drygare en vad som var nödvändigt och han verkade märka det själv för han log ursäktande mot Louis.

”För Lottie hade något skolprojekt i skolan så hon ville ha med sig något spanskt. Och så klart vill ju då Phoebe och Daisy ha något också. Och då är det bara Fizzy kvar så då måste ju hon också få något” suckade han och skakade på huvudet. Alla skrattade lite. ”Och det värsta är att jag inte har någon aning om vad jag ska köpa till någon av dom”

”Men jag kan hjälpa dig” log Melanie. ”Vi hittar säkert något bra!”

 Lou höll upp handen mot Melanie.

”Deal?” hon skrattade och skakade hans hand. Alla skrattade åt dom.

”Åh! Kolla Denna var snygg!” utbrast Melanie förtjust. Alla suckade åt henne. Vi hade gått runt i olika klädaffärer i snart två timmar och alla började tröttna vid det här laget. Lou hade fått tag i sina grejer han skulle ha med hjälp av Melanie.

”Kan vi inte gå till något café nu?” suckade Harry.

”Men jag måste bara prova denna tröja först”

”Men då går vi i förväg” sa Harry och började gå ut.

”Men hur ska jag veta vart ni har tagit vägen då dhå?”  frågade hon och följde Harry med blicken medans han gick ut genom dörren.

”Jag kan stanna med dig så kan vi ringa dom andra sedan” sa jag lite osäkert. Visste inte om hon ville stanna här själv med mig.

”Om det är okej..”

”Självklart!” sa jag kanske lite för snabbt. Melanie sken upp i ett stort leende. Liam tog med sig alla ut och innan han vände sig om så blinkade han med ena ögat. Vilket såklart fick mig att rodna. Melanie fnissade lite åt mig innan hon skuttade i väg till ett provrum. Långsamt följde jag efter henne och försökte förtvivlat få bort denna förbaskade rodnad från mina kinder.

Melanies Perspektiv:

Gud vad söt han var! Visst hade jag sett honom på kort och också tyckt det men nu. Seriöst, så snygg var han. Och snäll, och rolig, och hade ett fint leende, och skrattade underbart. Jag rodnade över mina egna tankar och satte snabbt på mig den tröjan jag hade tagit med mig in i provrummet istället. Den satt ganska bra. Jag drog upp skynket och där satt Niall och väntade. Han tittade upp när jag kom ut och log brett mot mig.

”Så, vad tycker du?” sa jag och snurrade ett varv.

”Du är vacker” sa han och verkade vara som paralyserad. ”Eller jag menar tröjan är vacker” skyndade han sig med att säga. Jag rodnade och gick därför in i provrummet igen.

”Tack” sa jag precis innan jag stängde. Han mumlade något jag inte hörde till svars. När jag satt på mig den tröjan jag hade innan så gick jag ut till Niall igen. Men han satt inte och väntade som innan. Jag gick ut och hittade honom stå och titta på en jätte snygg långärmad tröja.

”Klar” sa jag och han vände sig om.

”Bra” sa han och gick förbi mig mot kassan. I farten gav han mig ett leende och ryckte med sig min tröja.

”Men ska du inte ha tröjan?” frågade jag och pekade på tröjan han nyss hållit i.

”Äh” svarade han enkelt. Han gick vidare mot kassorna och jag gick frågande efter. När jag kom fram hade han tagit fram sin plånbok.

”Niall, du behöver inte”

”Men jag vill” sa han och log.

”Men jag kan beta..” började jag men Niall avbröt mig.

”Jag vill” han gav tjejen i kassan pengarna och sedan mig kassen med tröjan i. Jag log mot honom.

”Tack!” när vi hade kommit ut så kom jag på en grej.

”Vänta här. Jag tror jag glömde min klocka i provrummet. Strax tillbaka” han nickade och gick och satte sig på en bänk. Snabbt sprang jag in i affären igen och ryckte åt mig tröja han tittat på och sprang med den till kassan. Hon log mot mig och tog snabbt betalt för den. När jag kom ut satt Niall med ryggen åt mig. Jag smög fram och satte påsen framför ansiktet på honom. Han ryckte till innan han skrattade och tog tag i påsen.

”Vill du att jag ska bära?” frågade han snällt.

”Nej, titta i den!” sa jag spänt. Han öppnade påsen och tog upp tröjan. Hans leende han hade på läpparna blev nu ännu större en tidigare.

”Du behövde inte”

”Men jag ville” retades jag. Han skrattade och sedan gick vi till de där caféet som resten av killarna satt på. Som i sin tur visade sig bara låg mitt över gatan.

Sorry att detta kapitel inte kom upp tidigare. Skrev klart det i går men somnade innan jag hann lägga upp det och vaknade med datorn kvar i knät idag.. Haha. Sedan efter frukost åkte jag och min bror direkt i väg och handlade julklappar inne i stan. Så nu har vi kommit hem och här är kapitel 53! Vad tycker ni? KOMMENTERA! Nästa kapitel kommer i morgon.

Senaste:

”Det är Melanie” viskade jag tillbaka och han nickade oförstående.

”Ja, jag vet. Men vad är det med det?” frågade han. Jag suckade och himlade med ögonen åt att han inte förstod.

”Det är Melanie från Subway” något i hans blick förändrades och han började le stort.

”Du har rätt, hon är söt” Log han vilket fick mig att rodna ännu mer. Han skrattade bara åt mig och la en arm över mina axlar. Jag log lite och vände sedan blicken mot marken igen.

 

Tack för alla fina kommentarer på förra kapitlet! Ser ni, bara för det så skrev jag lite längre, lite snabbare plus att jag la till bilder! Så vad tycker ni? Vad kommer hända här näst?

Vad tycker ni om att det snart är jul? Själv längtar jag ganska mycket.. Haha. Men snön kan för min del försvinna. Usch, bara kallt och jobbigt. Den kan få ligga kvar till efter jul men det behöver definitivt inte komma mer…

”Men jag vill, kom igen” sa hon och drog upp mig. Jag suckade över hennes envishet men gav sedan med mig. Vi började packa och allt möjligt åkte ner i mina två resväskor. T-shirts, Jeans, mjukis byxor, skjortor, långärmade tröjor, tjocktröjor, badbyxor. Ja, allt som skulle kunna behövas. När vi var klara en timme senare la vi oss på sängen igen. Jag la mig ner med mitt huvud på hans bröstkorg och han tog sin arm under mitt huvud. Jag kände hans hjärtslag slå medans jag blundade. Här kände jag mig trygg. Tryggare en vad jag någonsin hade känt mig i Zayns eller någon annans famn förut och tryggare en vad jag någonsin kommer känna mig i någon annans famn. Jag älskar Harry. Och inte på bara kompis sättet. Jag är kär i Harry! Visst hade jag upptäckt det innan men nu skog det mig som en sten i huvudet. Jag var kär i Harry! Jag är kär i Harry! Jag älskar honom! Jag lyfte huvudet och tittade in i hans vackra gröna ögon. Innan han hade reagerat på vad jag gjorde pressade jag mina läppar hårt mot hans.

Melanies perspektiv:

Jag satt mig i bilen och begav mig mot flygplatsen där jag skulle träffa John. Det var han som hade ordnat detta fantastiska jobb till mig. Jag är utbildad till make up artist / stylist så att nu veta att jag skulle få följa med en artist på hela hans eller hennes turné vilket var helt fantastiskt. John hade inte velat säga vem det var utan han hade sagt att det skulle bli en ’överraskning’. Själv fattade jag inte riktigt vitsen med det hela men sa inget om det. Så just nu var jag på väg till flygplatsen. Tydligen så skulle jag möta artisten där också och jag ångrade lite att jag hade stängt av väckarklockan i morse och somnat om i stället för att gå upp. För sedan vaknade jag tio minuter innan jag skulle gå och fick panik. Så nu har jag bara mina ljus rosa mjukis byxor på mig plus en grå t-shirt och inget smink. Jag han inte ens äta frukost innan jag gick så nu var jag väldigt hungrig. Bra första intryck jag kommer ge… Jag suckade för mig själv och snart var jag framme vid flygplatsen. Pju, tretton minuter innan jag skulle träffa John plus artisten. Då hinner jag säkers sminka mig innan. Snabbt parkerade jag bilen innan jag tog mina två resväskor och skyndade mig in på flygplatsen. Där var det hur mycket folk som helst och jag suckade. Jag trängde mig igenom folkmassan så gott det gick och snart såg jag toaletterna framför mig. Snabbt smet jag in på en ledig och öppnade ena väskan. Jag tog ut min smink necessär som jag hade lagt överst och började sminka mig. Vanligtvis så använder jag ganska mycket smink och gör det väldigt noggrant men nu fick jag skynda mig en del. Snabbt drog jag på lite rouge på kinderna innan jag tog ögonbrynspennan. Sedan tog jag kajal under ögat, eyeliner på ögat och slutligen mascara. Jag avslutade med lite läppglans innan jag granskade mig i spegeln. Nu såg jag ut som en helt annan person och den trötta tjejen med påsar under ögonen var nu borta. Håret hade jag satt upp i en knut mitt på huvudet men i brist på tid lät jag den vara där den var. Jag fick helt enkelt fixa mig när jag kommer fram. Jag slängde en snabb blick på klockan som visade 06:02. Fan två minuter försenad. Jag slängde upp dörren innan jag rusade ut. Första dagen på jobbet och kommer redan försent. Bra där Melanie! Jag sökte med blicken igenom den stora folkmassan men det var lönlöst. Inte en chans att jag skulle hitta John här. Jag hade aldrig träffat honom innan utan bara sett en sudig bild så detta skulle bli omöjligt. Min telefon började plötsligt vibrera i min ficka och jag slet snabbt upp den. John stod det.

”Hej, det är Melanie” skyndade jag mig med att svara.

”Hej det är John, var är du?” frågade han och lät lite stressad. Vad jag förstod det som så skulle han själv inte följa med utan skulle bara presentera mig för ’Artisten’ och sedan några andra som skulle följa med på hela turnén.

”Vid ingången precis vid toaletterna” svarade jag och tittade mig omkring.

”rosa byxor och grå t-shirt?” frågade han.

”Äh ja..” svarade jag osäkert och började leta runt febrilt med blicken. Jag hörde skratt i andra änden medans jag stod på ett och samma ställa och snurrade runt. Försökte hitta honom. Plötsligt såg jag någon stå och vifta med händerna uppe i luften med blicken fäst på mig.

”Ser du mig?” hörde jag rösten igen. Jag nickade lite och såg hur han la på. Jag la också ner telefonen och började gå mot den kanske 40 åriga mannen. När jag var framme sträckte han fram handen och log. ”John” jag nickade och besvarade hans leende.

”Melanie” han nickade och vände sig sedan om.

”Äh, killar?! Detta är Melanie. Er nya make up artist och stylist”

Nialls perspektiv:

Klockan var bara 06:00 och jag kan inte fatta varför vi behövde åka så tidigt. Det gick senare plan så vi skulle hinna dit tills i kväll men ändå skulle dom envisas med att vi skull åka så här himla tidigt. Mina ögonlock höll på att falla igen hela tiden och jag fick anstränga mig något enormt för att inte somna stående. Vilket jag inte tvivlar ett dugg på att jag skulle kunna göra. Visst brukar jag gå upp tidigare än detta vissa gånger men grejen var bara den att jag inte hade kunnat somna i går så det slutade med att jag sov mindre en två timmar. Vilket nu i efterhand kanske inte var det smart jag kunde ha gjort.. Plus att vi inte hade tid att äta frukost hemma så vi skulle behöva göra det på flygplatsen.

”När kan vi äta” klagade jag för säkert tionde gången bara sedan vi kom in på flygplatsen.

”Snart” suckade Paul som hade svarade samma sak varje gång jag frågat. Jag började trampa rastlöst med fötterna på samma stället och började nynna på någon melodi. Jag kollade runt mig och såg Zayn och Harry stå så långt ifrån varandra som det bara var möjligt utan att det såg konstigt ut. Liam pratade i telefon, antagligen med Dani medans Lou satt rakt upp och ner på golvet med huvudet i händerna och halvsov. Jag funderade nästan på att göra samma sak när plötsligt John viftade med händerna framför oss.

”Äh, killar?! Detta är Melanie. Er nya make up artist och stylist” när jag hörde namnet Melanie rycktes jag snabbt upp ur mina tankar och kollade mig förvirrat omkring. Och där. Högst två meter framför mig stod den vackraste tjejen jag någonsin sett. Hennes långa blonda hår var nu uppsatt i en knut på huvudet men hon var lika vacker ändå. När hon såg mig fick hon något igenkännande i blicken och log mot mig. Det kändes som att mina knät skulle vika sig när jag såg hennes bedårande leende och automatiskt kände jag hur kinderna hettade till. Snabbt tittade jag ner i marken och log för mig själv.

”Liam” presenterade sig Liam lika artigt som vanligt och gick fram till henne och pussade henne på ena kinden. Zayn följde hans initiativ och gjorde likadant.

”Zayn”

”Harry” även han pussade henne på kinden och gav henne ett bländande leende som varenda tjej i världen skulle falla för. Ett sting av avundsjuka växte i mig fast än jag inte visste varför. Osäkert gick jag fram och pussade henne på kinden och presenterade mig.

”Niall” min röst lät skakig och jag förbannade mig själv för att jag alltid skulle klanta till allt. Hon log mot mig och jag smälte på plats. Åter igen kände jag hur kinderna hettade och snabbt gick jag där ifrån. Louis gjorde dock inte som alla andra av oss utan räckte bara upp handen i luften där han satt mitt på golvet. Melanie gick lite förvirrat fram och tog tag i hans hand.

”Ursäkta oartigheten men jag är tyvärr för trött ör att resa mig upp. Mitt namn är Louis” sa han och pussade henne på handen. Han gjorde om rösten så det lät som någon snobbig kung från förr i tiden vilket fick Melanie att skratta. Åh, hennes skratt. Det mest underbara skrattet jag någonsin hört. Jag rodnade över mina egna tankar och gick och ställde mig bakom Liam. Han kollade förvirrat på mig.

”Vad är det med dig” viskade han så att ingen annan hörde.

”Det är Melanie” viskade jag tillbaka och han nickade oförstående.

”Ja, jag vet. Men vad är det med det?” frågade han. Jag suckade och himlade med ögonen åt att han inte förstod.

”Det är Melanie från Subway” något i hans blick förändrades och han började le stort.

”Du har rätt, hon är söt” Log han vilket fick mig att rodna ännu mer. Han skrattade bara åt mig och la en arm över mina axlar. Jag log lite och vände sedan blicken mot marken igen.

Senaste:

Jag blinkade till och märkte att ögonen tårades. Inte för att jag var ledsen och grät utan att jag hade stirrat med ögonen öppna för länge, så ögonen hade börjat torka. Jag blinkade snabbt bort vattendropparna i ögonen och vände blicken mot Liam.

”Inget. Tänkte bara”

”På vad då?” frågade han nyfiket. Jag ryckte på axlarna.

”På turnén” svarade jag och tittade ner för att han inte skulle se att jag ljög. Om det var något jag var dålig på så var det att ljuga. Och vara seriös förståss..

Liams perspektiv:

Det syntes tydligt att han ljög och jag visste inte om jag skulle tvinga ur honom vad det var eller om jag skulle låta honom berätta det för mig själv. Han skulle väll berätta det nu om han ville annars skulle det nog ändå komma fram vid senare tillfälle.

”Är du säker?” frågade jag och han började flacka med blicken överallt runt i rummet.

”Ja, varför skulle jag ljuga?” frågade han osäkert.

”Det kanske du inte ska fråga mig..” svarade jag och borrade in min blick i hans. Han verkade ha insett att jag märkt att han ljög och suckade tungt. ”Om du inte vill så behöver du inte berätta” Han suckade igen.

”Men det är bara så löjligt..” började han och jag sa inget för att han skulle förstå att han skulle fortsätta. ”När jag var på Subway så stod det en tjej i kassan” jag log automatiskt och han suckade åter igen och tittade ner. ”Hon var söt så jag gick dit igen för att fråga vad hon hette och kanske efter hennes nummer, men hon jobbade inte kvar.. Jag frågade efter hennes namn och hon heter Melanie men mer vet jag inte. Dom sa att dom inte fick ge ut ’personliga uppgifter’ ” sa han och gjorde citattecken men fingrarna när han sa personliga uppgifter. Jag nickade lite.

”Så du gillar henne?” frågade jag efter en stunds tystnad.

”Jag har bara beställt mat hos henne en gång och knappt pratat med henne men det är något som får mig att dra mig till henne” svarade han och ryckte på axlarna. Jag nickade med brist på ord. Visst lät det lite kostigt och kanske lite orimligt men det var så jag kände när jag träffade Dani första gången. Och tur som jag hade visade det sig sedan att hon kände likadant för mig. Nialls djupa suck hördes när han ställde sig upp. ”Du behöver väll inte säga detta till resten av killarna?” han tittade bedjande på mig.

”Nej” svarade jag och log. Han nickade lite och log tillbaka innan han gick ut till köket och ljud från att han öppnade kylen hördes.

Harrys perspektiv:

Less hade tagit det ganska hårt att vi skulle åka på turné. Eftersom att hon inte har några andra vänner här i London förutom El och Dani som jobbar hela tiden så funderade hon på att åka hem till Holmens Chapel under tiden vi var borta. Jag själv tyckte att det skulle bli jätte tråkigt att lämna Less men åka på turné skulle bli skit kul för det kunde jag inte förneka. Dock hade jag försökt övertyga Less att komma och hälsa på oss under turnén minst en gång och hon sa att hon skulle tänka på det. Så om fyra dagar går flyget som tar oss till Spanien. Där skulle vi bara stanna i två dagar innan vi skulle bege oss mot Portugal. Alla killar utom Liam tyckte att det skulle bli kul. Eller ja, Zayn vet jag inte riktigt för vi har fortfarande inte pratat med varandra sedan vårat ’bråk’. Och Niall vet ja inte heller man jag antar att han tycker att det ska bli kul. Liam tyckte väll i för sig att det skulle bli kul bara att han hade velat se Danielle innan vi åkte...

Dörren öppnades och in kom Less.

”Så.. har du börjat packa än?” frågade hon och slängde sig bredvid mig på sängen. Jag skrattade till men blev sedan alvarlig igen. Jag skakade på huvudet och suckade.

”Nej, jag vet inte vad jag ska ha med mig..”

”Så många gånger som du har varit borta så borde du veta vad du ska packa vid det här laget” fnissade hon. Jag log mot henne. Hon var så söt när hon fnissade.

”Ja, jag vet” sa jag och tittade upp i taket. Visst visste jag väll på ett ungefär vad jag skulle packa det var bara det att jag inte riktigt ville lämna Less. Så då blev det inte lika kul att packa längre.

”Jag hjälper dig att packa! Då går det fortare så kan vi hitta på något kul sedan!”

”Du behöver inte de” sa jag och tittade på henne. Hon log mot mig och studsade upp ur sängen.

”Men jag vill, kom igen” sa hon och drog upp mig. Jag suckade över hennes envishet men gav sedan med mig. Vi började packa och allt möjligt åkte ner i mina två resväskor. T-shirts, Jeans, mjukis byxor, skjortor, långärmade tröjor, tjocktröjor, badbyxor. Ja, allt som skulle kunna behövas. När vi var klara en timme senare la vi oss på sängen igen.

Less perspektiv:

Jag la mig ner med mitt huvud på hans bröstkorg och han tog sin arm under mitt huvud. Jag kände hans hjärtslag slå medans jag blundade. Här kände jag mig trygg. Tryggare en vad jag någonsin hade känt mig i Zayns eller någon annans famn förut och tryggare en vad jag någonsin kommer känna mig i någon annans famn. Jag älskar Harry. Och inte på bara kompis sättet. Jag är kär i Harry! Visst hade jag upptäckt det innan men nu skog det mig som en sten i huvudet. Jag var kär i Harry! Jag är kär i Harry! Jag älskar honom! Jag lyfte huvudet och tittade in i hans vackra gröna ögon. Innan han hade reagerat på vad jag gjorde pressade jag mina läppar hårt mot hans.

Kort kapitel, ja jag vet. Och vet även hur länge sedan jag la upp förra kapitlet. Men har helt enkelt inte haft tid. Förra veckan sattes betygen så ville göra lite extra bra ifrån mig i skolan då. Sedan så har jag inte varit hemma så mycket. Har haft massa grupp arbeten i skolan så här innan jul som jag och några kompisar har varit tvungna att ta hem och göra efter skolan. Men nu kom iaf kapitel 50! Detta var bara ett mellan kapitel så vet att det inte blev så bra… Men vill bara upplysa om att kapitel 51 redan är helt färdigt så det kommer komma upp i morgon!  Där kommer det hända lite roligare saker så KOMMENTERA!

Senast:

”Hon jobbade bara här några veckor för att tjäna ihop lite extra pengar. Hon slutade i Fredags.. Och tyvärr kan jag inte ge ut hennes telefon nummer” Sa hon och tittade medlidande på mig. Jag nickade förstående. Det var ändå snällt av henne att säga det hon gjorde. Jag tackade för den informationen jag fått jag gick sedan ut till taxin igen. Fan.. Hur ska jag få tag på henne nu? Det ända jag vet är att hon heter … . Jag suckade och hoppade in i taxin som fortfarande stod och vände. Jag log när jag klev in. Jag sa att jag ville till samma adress som han hämtat mig på och han började köra.

Zayns Perspektiv:

Jag tog upp en cigg och gick ut på balkongen som hörde till studion. Vi hade fått en fem minuters rast och som vanligt tog jag tillfället i akt och gick ut och rökte en cigg eller två. Denna balkong var på baksidan av studion så än så länge hade inte några fans hittat hit. Jag andades in den tjocka röken och behöll den i munnen en stund innan jag andades ut. Röken bildade små cirklar som jag länge tränat på att göra. Ljud hördes inifrån och ut kom Liam.

”Vi ska börja nu” sa han och ställde sig framför mig. Jag nickade och tog ett bloss till. Han suckade och tog cigaretten ur handen på mig.

”Men!” klagade jag och tittade upp på hans hand där min cigarett vilade. Han skakade på huvudet med en ledsen min.

”När ska du och Harry prata med varandra igen?” Jag ryckte på axlarna och tittade ner. Ända sättet vi skulle bli sams på var om någon sa förlåt till den andra. Och eftersom jag känner både Harry och mig själv ganska väl vet jag att det inte kommer att hända. Han tycker jag gjorde fel med att ligga med Amber vilket jag också tycker. Och jag tyckte han gjorde fel med att inte låta mig prata med Less vilket han inte tycker. Liam suckade och slängde ner Cigaretten på marken. Där stampade han på den och tog sedan upp den. Han tittade ner på mig där jag satt lutad mot väggen och sträckte ut handen mot mig. Jag suckade och tog tag i den. Han drog upp mig och ledde mig in till studion igen. Jag följde lydigt efter honom med vetenskapen att han bara skulle bli irriterad om jag inte gjorde det. Han släppte mig när vi kom fram till dom andra och ställde sig framför Harry. ”Ni måste prata med varandra!” Sa Liam och viftade med händerna framför Harry. ”Ni måste prata och reda ut allt för ni är bästa vänner. Och det vet ni lika väl som vi ..”  sa han och alla Niall och Louis nickade instämmande. Alla tittade bedjande mellan oss och väntade på någon reaktion.

”Synd, för jag har inget att säga honom” svarade Harry drygt och vände sig om för att gå. Liam suckade och tog försiktigt tag i hans axel för att få honom att stanna. Men Harry skakade bara av sig hans hand och gick iväg. Jag suckade också högt och gick åt andra hållet. Detta kommer ta lång tid att reda ut. Om det någonsin blir uträtt det vill säga.

Nialls perspektiv:

Melanie. Mel. Melanie med dem blåa ögonen. Melanie med det vackra blonda håret. Melanie med det fantastiska leendet. Miall. Nelanie. Ja. Niall och Melanie passar bra ihop. Problemet var bara att jag inte visste om vi ens kommer att träffas igen, någonsin.. Jag suckade tungt och satte mig ner i sängen. Idag i studion hade varken Harry eller Zayn kommit tillbaka så vi andra fick sjunga våra delar så får Zayn och Harry komma tillbaks i morgon. Samtidigt.. Undra hur det kommer att gå. Jaja. Det är deras problem som dem får lösa då. Dörrklockan ringde och jag reste mig trött upp. Jag gick fram till dörren och öppnade den.

”Dem pratar fortfarande inte med varandra! Åh, jag blir galen! Vad ska vi göra?” sa Liam irriterat medans han klev in i lägenheten.

”Välkommen in..” suckade jag och gjorde en chest med handen som att han kunde komma in. Han klappade mig på axel.

”Förlåt men jag blir bara så himla irriterad.. ” suckade han.

”Nehä?” sa jag sarkastiskt och gick in och la mig i soffan. Just nu har jag ingen ork att lösa problem. Och speciellt inte någon annans. Liam följde efter mig och gick fram till soffan. Han lyfte upp mina ben, satte sig ner där dem legat och la dem sedan i sitt knä igen.

”Vad tycker du vi ska göra?” Frågade han förbryllat.

”Låt dem vara ett tag så löser det sig nog” mumlade jag och sträckte mig efter tv dosan. Slappt satte jag på den och såg att ’two and a half man’ visades.

”Men jag har ju låtit dem vara i en hel vecka! Till och med mer än en vecka!” skrek han och slog ut med armarna. Oj, han var verkligen upprörd.

”Men vad tycker du jag ska göra åt det här?” frågade jag och han ryckte på axlarna. Jag satte mig upp och försökte fånga hans blick som nu hade sänkts till ner till hans knä. ”Jag kan göra exakt lika mycket som du kan” Han nickade och suckade igen.

”Så hur är det med dig då?” frågade han och försökte byta samtals ämna.

”Bra” svarade jag enkelt. ”Hur är det med dig?” Han ryckte på axlarna.

”Bra antar jag” Jag nickade och det blev tyst. Inte en skön tystnad utan en ganska jobbig där ingen visste vad man skulle säga. Så här blev det inte ofta mellan oss. Vi brukade kunna prata på om allt men inte nu. Liams mobil avbröt tystnaden och jag suckade av lättnad.

”Liam” svarade han lika trevligt som vanligt. ”Ja, okej” sa han och verkade fundersam. ”När då?.. Hur länge?” ”Va?!” skrek han. ”En hel månad?!” ”Ja okej” avslutade han och såg ganska ledsen ut.

”Vi ska tydligen på turné..” suckade han.

”Jaha.. Men är inte det Kul?” frågade jag misstänksamt. Han var den som brukar vara den antusiastiskaste till sådana saker och tycka att det var roligast. Men nu. Nu satt han bara och såg nerstämd och ledsen ut.

”Jo, men den är om en vecka. I en hel månad.. ” suckade han. ”Dani kommer inte ha hunnit komma hem då.. Och antagligen är inte Harry och Zayn sams än då heller.. ” Danielle var tydligen och dansade någonstans för Liam åkte med henne och sa hejdå vid flygplatsen i förrgår.

”Åh..” mumlade jag.

”I detta fall borde du vara glad att du inte har någon flickvän” log han och tittade på mig. Jag nickade lite och log tillbaka men innerst inne ville jag visst ha en flickvän. Jag ville ha Melanie. Kanske lite konstigt att jag känner på det här sättet när jag bara har träffat henne en gång och knappt pratat med henne men jag kan inte rå för det. Hon var så vacker och jag ville så gärna lära känna henne. Ha henne hos mig när hon var ledsen. Trösta henne. Fast det förståss. Hon kanske redan har en pojkvän. En pojkvän som är mycket snyggare än vad jag är. En pojkvän som bryr sig om henne. En pojkvän som inte reser över hela världen utan finns där för henne dygnet runt. En bättre pojkvän en vad jag någonsin kommer att bli. Och även om hon inte har en pojkvän vad får mig att tro att hon skulle vilja dejta mig när det finns så mycket snyggare killar. Killar med muskler. Killar med magrutor. Killar med tatueringar. Killar som är några huvuden längre en henne själv, för jag är rätt säker på att jag bara var någon centimeter längre en henne om ens de. Jag kanske till och med var kortare.. ”Vad är det med dig?” Jag vaknade upp ur mina tankar av att Liam satt och viftade med armarna framför mig. Jag blinkade till och märkte att ögonen tårades. Inte för att jag var ledsen och grät utan att jag hade stirrat med ögonen öppna för länge, så ögonen hade börjat torka. Jag blinkade snabbt bort vattendropparna i ögonen och vände blicken mot Liam.

”Inget. Tänkte bara”

”På vad då?” frågade han nyfiket. Jag ryckte på axlarna.

”På turnén” svarade jag och tittade ner för att han inte skulle se att jag ljög. Om det var något jag var dålig på så var det att ljuga. Och vara seriös förståss..

Kapitel 49! Hatar vårat nät såååå mycket just nu! Men glad att jag kunde lägga upp det i dag över huvud taget. Nu ska jag nog bege mig till skolan om jag inte ska komma försent. KOMMENTERA om ni vill ha nästa kapitel! ;)

Senast:

En knytnäve kom flygande mot mig. Jag hann dessvärre inte ducka och jag kände hur den träffade näsan. Hårt. Precis när jag var på väg att ge tillbaka kände jag hur någon. Eller snarare några drog mig bort från Zayn och såg även hur Zayn blev bort dragen. I varsin arm höll Liam och Niall hårt om Zayn och Dani bredvid som försökte lugna honom medans jag tittade bakåt och såg Louis stå bakom mig medans El stod på sidan om mig. Jag försökte komma loss vilket jag även såg att Zayn försökte göra.

”IDIOT!”

”HJÄRTKROSSARE!”

Less perspektiv:

”IDIOT” skrek Zayn arg och sparkade med armar och ben.

”HJÄRTKROSSARE!” kontrade Harry. Hela jag hade fryst till is. Hur kan detta ha hänt? Dom som var som bröder slogs? Är detta mitt fel? Ja.. Om inte jag hade träffat Harry igen hade jag och Zayn aldrig blivit tillsammans. Om jag inte hade varit för feg för att ha sex med Zayn hade detta inte heller hänt. Tårarna rann hejdlöst där jag stod i dörröppningen och granskade min bästa vän och min ex pojkvän. Båda slog fortfarande med ben och armarna utan att ha lugnat ner sig ett dugg. Lou som höll i Harry började få det ganska svårt nu eftersom att även Eleanor hade gått för att försöka prata med Zayn. Dani stod fortfarande och försökte lugna Harry men ingenting gick in där. Han blödde från näsan där Zayn hade slagit honom men han verkade inte bry sig om det nu. Ingen hade heller märkt mig, ja stod fortfarande i dörröppningen och tittade på. Kände mig hjälplös. Harry och Zayn skrek fula ord till varandra medans resten försökte lugna dom.

”STOPP!!” skrek jag så högt jag kunde. Det ekade i hela lägenheten och allt annat tystnade. Allas blickar låg nu på mig och alla var blixt stilla. ”DE RÄCKER!!” skrek jag nästan lika högt. ”Ni var som bröder..” sa jag besviket och tittade mellan både Harry och Zayn. ”Hur kan ni komma på att slå varandra?” Båda såg fortfarande lite arga ut men nu lyste även ånger i deras ögon. Båda tittade skamset på mig. Jag suckade och gick in i badrummet. Där blötte jag en dusch handduk och gick tillbaka. Jag gick fram till Harry och han kollade frågande på mig. Jag tryckte så försiktigt jag kunde handduken mot hans näsa och han kved till. Jag torkade bort det blod som redan hade runnit och tryckte den sedan mot näsan igen för att hindra det från att rinna mer. Tårarna hade nu slutat rinna nerför mina kinder vilket jag var glad över. Harry tittade ner på mig hela tiden medans jag torkade bort då mycket blod det gick. Lite hade runnit ner på hans t-shirt men det kunde jag inte göra så mycket åt just nu. Lou släppte långsamt Harry medans jag stod kvar framför honom. Han hade lugnat ner sig och lika så hade Zayn.

Nialls perspektiv: (En Vecka Senare)

Harry och Zayn pratade inte med varandra. Less var ledsen. Louis var med Eleanor. Liam var med Danielle. Och jag. Vad gjorde jag? Ingenting.. Tänkte på tjejen på Subway. Ja, det gjorde jag. Det ända jag hade gjort på hela veckan utom alla spelningar och jobb i studion. Jag suckade och reste mig upp från soffan. Jag måste hitta på något. Kanske gå över till någon av killarna? Nej.. Ringa mamma? Nej.. En twittcam? Nej inge kul att göra en själv.. Ta en dusch? Nej.. Åka till Spanien? Haha, hade varit kul men nej.. Åka över till Subway och kolla om tjejen jag såg där innan jobbar? Nej.. Eller vänta. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Om jag åkte dit igen hade jag ju chansen att prata med henne. Kanske fråga om hon ville ses någon gång. Ja det gör jag! Snabbt hoppade jag i ett par jeans, t-shirt och ett par jumpa skor innan jag begav mig ut. Jag vinkade till mig en taxi innan jag skulle ha tyckt att detta var en dum ide och gått in igen.

Taxin stannade utanför Subway och jag klev ut. Jag betalade honom och bad honom vänta fem minuter ifall jag skulle komma tillbaka snart. Han nickade och jag tackade. Jag såg ett blont långt hår stå med ryggen åt vid kassan men när jag kom in såg jag att det bara var en kund som stod och beställde. Jag suckade och när det var min tur frågade jag tanten i kassan,

”Förra Onsdagen stod det en blond tjej här vid två tiden. Vet du vad hon heter och när hon jobbar?”

”Tyvärr får jag inte ge ut personlig information om andra anställda men jag kan tala om att hon heter .. ” svarade hon och log. …  Ja, … var ett riktigt fint namn.

”Okej, tack. Kan du bara tala om när hon jobbar eller hur jag kan få tag på henne” Frågade jag bedjande. Hon skakade ledset på huvudet.

”Hon jobbade bara här några veckor för att tjäna ihop lite extra pengar. Hon slutade i Fredags.. Och tyvärr kan jag inte ge ut hennes telefon nummer” Sa hon och tittade medlidande på mig. Jag nickade förstående. Det var ändå snällt av henne att säga det hon gjorde. Jag tackade för den informationen jag fått jag gick sedan ut till taxin igen. Fan.. Hur ska jag få tag på henne nu? Det ända jag vet är att hon heter … . Jag suckade och hoppade in i taxin som fortfarande stod och vände. Jag log när jag klev in. Jag sa att jag ville till samma adress som han hämtat mig på och han började köra.

Hade egentligen inte tid att lägga upp denna del idag men efter alla snälla kommentarer på förra kapitlet kunde jag inte låta bli. Ska försöka skriva hela kapitel 49 i morgon och ska också försöka få upp det då! KOMMENTERA vad ni tryckte om kapitlet, vet att det blev ganska kort men ska försöka lägga upp kapitel 49 i morgon som gengälld. Har Matteprov i morgon som jag behövde plugga till så det var därför detta inte blev så långt.. Iaf önska mig lycka till för det kommer definitivt behövas!

Senast:

Jag kände ur kinderna hettade medans jag snabbt tog påsen ur hennes hand. Jag slängde en snabb blick ner mot hennes vänstra bröst där jag såg en namn bricka sitta. Problemet var bara att håret hängde för. De ända jag såg var att namnet började på M. Jag tittade en sista gång in i hennes underbar blåa ögonen innan jag balanserade ut från Subway. Jag satte ner allt på passagerarsäte innan jag hoppade in på förarplatsen. Jag satt bara och tittade in en stund genom fönstrerna. Vid detta laget hade det kommit en kvinnan in och börjat beställa. Men ändå såg jag hennes blonda fina hår slänga vid hennes axlar när hon far runt där inne.

Liams perspektiv:

Niall kom tillbaka med maten och vi alla tog våra smörgåsar utom Zayn, Harry och Less. Zayn satt fortfarande bara och tittade rakt fram och Harry och Less sov fortfarande.

”Ska vi väcka dom?” undrade Lou.

”Nej vi låter dom sova” sa jag och han nickade. Niall som alltid åt upp först hade inte ens öppnat sin smörgås utan satt bara med blicken rätt in i väggen. ”Niall” sa jag och viftade med handen framför ögonen på honom.

”Va?” sa han förvirrat och alla andra skrattade åt honom.

”Ska du inte äta?”

”Jo”. Han öppnade sin smörgås och började långsamt tugga på den. Alla tittade förvånat på honom men han märkte ingenting utan tittade bara tomt in i väggen igen.

”Niall vad är det?” frågade jag nästan lite oroligt. Han brukar aldrig vara såhär. Så det måste vara något speciellt som har hänt. Det fanns liksom inte att Niall inte ville ha mat. Och speciellt inte eftersom att han innan han åkte upplyste oss alla om att han var hungrig. Han mötte min blick och skakade bara på huvudet.

”Det är inget. Är bara inte så hungrig längre” svarade han och ryckte på axlarna. Inte hungrig? Niall? Nej det var definitivt något som hänt.

”Niall, du kan prata med oss, du vet det va?” Han nickade och suckade.

”Ja, jag vet. Men verkligen det är inget” sa han lite irriterat. Vi andra släppte ämnet och fortsatte äta och så småningom tog även Niall upp sin smörgås igen och började äta på den.

Less perspektiv:

Jag vaknade och kände hur jag hade något i handen. Jag tog upp den och kollade vad det var. En tröja. Harrys tröja. Men vart var han då om bara hans tröja var kvar i min hand? Jag tittade mig hastigt omkring och i farten råkade jag knuffa till något som låg väldigt nära mig. En duns hördes innan ett ”Ouch” kom nedifrån golvet. Snabbt kröp jag fram till sängkanten och där på golvet låg Harry och höll sig för huvudet.

”Gick de bra?” frågade jag och försökte hålla mig för skratt. Han tittade på mig och när han såg att jag höll på att brista ut i skratt så började han skratta själv. Han nickade och då började jag också skratta. ”Säkert?” frågade jag när jag hade skrattat klart och han nickade. Jag reste mig upp och drog sedan upp honom. ”Jag ä hungrig” Han nickade.

”Jag också” svarade han och precis då kurrade hans mage högt.

”Jag hör det” Han skrattade och tog sedan tag i min arm för att dra med mig ut i köket. Vi gick igenom hallen tills vi kom till vardagsrummet. Där såg jag någon jag inte ville se. Zayn.. Han kollade upp på mig och reste sig tafatt upp.

”Less” mumlade han för sig själv medans han stod stilla och tittade på mig.

”Vad gör han här?” väste jag till Harry som stod bakom mig.

”Han kom in och sa att du hade blivit ledsen och sprungit iväg. De var då jag sprang efter dig” viskade han och jag fick lite dåligt samvete mot Harry. Han behövde alltid hjälpa mig med allt och finnas där för mig. Visst uppskattar jag det något enormt men det känns inte så sjyst mot honom att han alltid ska behöva passa upp på mig. Mina tankar återgick till Zayn när han tog ett steg mot mig. Paniken växte inom mig och jag ville inte diskutera detta med honom nu. Inte nu eftersom att jag fortfarande var grymt trött och speciellt inte framför alla andra som nu hade vänt sina blickar mot oss. Zayn tog ett till steg fram och utan att jag ens tänkte på vad jag gjorde sprang jag förbi Harry och in på hans rum igen. Stängde dörren efter mig och kröp ner i sängen som jag legat i för bara några minuter sedan. Det var så mycket tryggare här en där ute. Plötsligt hörde jag skrik. Höga skrik som kom från både Harry och Zayn.

Harrys perspektiv:

Zayn tog ännu ett steg fram och jag såg hur paniken i Less steg. Innan jag han reagera hade Less sprungit in på mitt rum igen. Jag vände mig om och tänkte gå efter henne när någon ryckte tag i min arm.

”Kan inte jag gå?” frågade Zayn.

”Hon gjorde det väll ganska uppenbart att hon inte ville prata med dig?” suckade jag och vände mig om igen.

”Men jag måste ju få prata med henne någon gång!” protesterade han och ryckte åter igen tag i min arm.

”Ja, kanske. Men som du vet var det du som klantade till det så du får helt enkelt vänta tills hon är redo att prata med dig” sa jag lite irriterat och ryckte åt mig min arm. Jag var fortfarande sur på Zayn över det han gjort och att han gjorde henne ledsen gång på gång gjorde inte saken bättre.

”Men vad tycker du jag ska göra nu då?! Vänta på att hon kanske aldrig kommer att prata på mig?! Vänta förgäves?!” frågade han och nu hade han höjt rösten.

”Du har själv satt dig i denna sits. Det är ditt eget fel” röt jag åt honom och började nu bli riktigt arg. Han såg ju uppenbarligen att hon inte ville prata med honom genom att hon sprang iväg från honom! Han trängde sig förbi mig och började gå mot mitt rum. Efter bara några steg blev han stoppad av mig som ställde mig framför honom.

”Men är du döv? Hon vill inte prata med dig!” skrek jag honom rätt i ansiktet.

”Det var min flickvän! Jag har all rätt i värden att prata med henne!”

”VAR ja! Hon ÄR min bästa vän och jag säger nej!” Han försökte åter igen knuffa sig förbi mig men denna gång var jag bered och hindrade honom genom att putta honom bakom. Han vacklade till och var nära på att ramla men i sista sekunden hittade han balansen igen och lyckades stå kvar.

”ALLA GÖR MISSTAG! DU LÄMNADE HENNE!” skrek han på mig. Okej där blev det för mycket. Jag rusade på honom och måttade ett slag mot hans huvud. Han hann ducka.

”DU LÅG MED DIN ANDRA TJEJ FRAMFÖR ÖGONEN PÅ HENNE! SOM DU HADE VARIT OTROGEN MED I TRE VECKOR!” skrek jag och betonade tre veckor. Något blixtrade till i hans ögon och en knytnäve kom flygande mot mig. Jag hann dessvärre inte ducka och jag kände hur den träffade näsan. Hårt. Precis när jag var på väg att ge tillbaka kände jag hur någon. Eller snarare några drog mig bort från Zayn och såg även hur Zayn blev bort dragen. I varsin arm höll Liam och Niall hårt om Zayn och Dani bredvid som försökte lugna honom medans jag tittade bakåt och såg Louis stå bakom mig medans El stod på sidan om mig. Jag försökte komma loss vilket jag även såg att Zayn försökte göra.

”IDIOT!”

”HJÄRTKROSSARE!”

Vet att det har dröjt nästan en vecka men på förra inlägget skrev jag, ’ Det beror på kommentarerna på detta kapitel när nästa kommer’. Och i och med att jag bara fick två kommentarer om själva kapitlet tyckte jag inte att det var så roligt att lägga upp nästa del. Tänkte lägga upp detta kapitel i torsdags men har inte haft något nät torsdag och fredag så det gick inte så bra. Där emot har pappa fixat det nu så här är det! Kapitel 47! KOMMENTERA nu så lovar jag att kapitel 48 kommer mycket snabbare!

Senaste:

plötsligt slog det mig. Varför var jag så dum? När jag kom på Zayn med Amber låg dom ju i Zayns säng och gjorde gud vet vad. De jag inte var redo att göra med honom. Ha sex. Då gick han till Amber istället. Detta samtal sårade mer en vad jag hade förutspått och tårarna bubblade upp i mina ögon. Fan. Varför var jag så korkad? Snabbt reste jag mig upp.

”Less vad hände?” hörde jag Zayns oroliga röst bakom mig.

”VAD TROR DU?” skrek jag åt honom och han ryckte till. ”Jag var inte redo att ha sex med dig så då var du tvungen att gå till Amber?!” Skrek jag och nu började allt sjunka in hos honom och han förstod vad jag menade. En tår rann nu ner för min kind men jag torkade envist bort den.

”Nej! De..” Innan han hann protestera mer hade jag sprungit ut ur hans lägenhet och var snart ute ur hela byggnaden. Några meter bort såg jag en buske som jag snabbt hoppade ner bakom för att gömma mig. Om han nu sprang efter mig ville jag inte att han skulle hitta mig och se mig svag.

Harrys Perspektiv:

Niall och Liam hade nu kommit till min och Louis lägenhet efter att Less gått in till Zayn. Eleanor var fortfarande här och snart skulle även Danielle komma. Och förhoppning vis så kanske, bara kanske kan alla umgås sedan. Inklusive Less och Zayn. Lou och El hade gått in på Louis rum så nu satt Niall, Liam och jag i soffan och kollade på någon tråkig ’talk show’. Ingen tyckte de var speciellt kul men inte heller hade någon ork till att leta fram tv dosan och byta kanal så det fick helt enkelt bli talk showen. I hallen hör vi plötsligt hur dörren slår hårt i väggen vilket betyder att någon har smällt upp den. Alla hoppar högt upp i luften av den höga smällen innan Zayn visar sig i dörr öppningen. Det rinner tårar längst hans kinder och då förstår jag direkt att något har hänt. Snabbt är jag uppe på fötter och väntar på att han ska börja prata.

”Less blev arg och sedan sprang hon iväg. Jag tr..” Mer behövde jag inte höra innan jag dundrade ut ur lägenheten i bara strumplästen. Jag klarar inte av att förlora Less en gång till och Less klarar definitivt inte av att ta hand om sig själv just nu. Snabbt sprang jag ner för trapporna och sedan ut på gatan. Jag kollade åt alla håll men kunde inte se henne.

”LESS!” ropade jag högt och började få panik. Hon får inte vara borta igen. ”LESS!” ropade jag igen. Inget svar. Men sedan hörde jag något. Jag följde efter ljudet mot en buske. Det lät som snyftningar. Jag sprang snabbt dit och i hopp sjunken bakom busken satt Less och grät med knäna uppe vid hakan. Hon hade händerna för ansiktet medans hela hon skakade. Jag satte mig ner bredvid henne och drog in henne i min famn. Jag hyshade henne så gott jag kunde men hon fortsatte bara gråta. Jag kramade om henne hårdare och snart kände jag hur mig vita t-shirt blev blöt. Jag pussade henne på huvudet om och om igen. När hon hade lugnat sig något så lutade hon sig mot mitt bröst och tog ett krampaktigt tag i min tröja med sina små händer. Höll fast mig mot henne som att hon trodde att jag skulle lämna henne här. Hennes andetag blev lugnare och tillslut hörde jag små snarkningar. Så försiktigt jag kunde försökte jag ta loss hennes händer från min tröja men så fort jag försökte tog hon ett hårdare tag. Långsamt drog jag t-shirten över huvudet och lät henne hålla i den innan jag lyfte upp henne i min famn. Hon rörde sig lite men började sedan andas tyngre igen vilket betydde att hon sov. Jag gick in med henne och tog hissen upp. När den öppnades gick jag vidare mot Louis och min dörr. Där kände jag på dörrhandtaget som var öppet så det var bara att gå in. Jag gick vidare mot mitt sovrum. När jag gick förbi tv rummet tittade alla upp med oroliga blickar på oss och Zayn var på väg att resa sig upp men Liam stoppade honom. Jag fortsatte mot mitt sovrum och när jag var framme la jag ner Less i sängen. Jag drog täcket över henne och satte mig sedan på sängkanten och bara tittade på henne. Hon var vacker. Hon förtjänar inte att vara så ledsen och ha det så jobbigt som det har varit ett tag nu. Hon förtjänar att vara glad. Att ha det bra. Hennes ansikte var rödflammigt av allt gråtande men ändå var hon lika vacker som vanligt. Hon såg så bekymmerslös ut när hon sov.

”Min lilla prinsessa” viskade jag. Jag pussade henne på huvudet och klappade henne försiktigt på kinden innan jag lämnade rummet. I farten slet jag med mig en annan t-shirt som jag snabbt satte på mig. Kvar i vardags rummet satt fortfarande alla killarna plus Eleanor och Danielle. Alla tittade oroligt på mig. Speciellt Zayn.

”Hur är det med henne?” frågade Lou. Jag ryckte på axlarna.

”Inte så bra, hon grät tills hon somnade” Alla nickade. ”Hur kan du såra henne gång på gång?” Frågade jag Zayn. Hans rödgråtna ögon mötte mina och lyste verkligen av skuld. Han tittade ner och suckade försiktigt.

”Jag vet inte” viskade han. Jag skakade bara på huvudet innan jag gick in till Less igen. När hon vaknade så ville jag vara där så hon inte tror att jag har lämnat henne.

Nialls Perspektiv:

Efter kanske två timmar av bara stirrande ut i luften tröttnade jag. Det ända som hördes var Zayns snyftningar då och då.

”Jag är hungrig, tänkte gå och handla något att äta. Någon som vill ha något?” Alla kollade upp på mig inklusive Zayn. Dom ryckte bara på axlarna. Jag suckade. ”Vi kan inte bara sitta här och stirra ut i tomma intet. Ingenting blir bättre av det!” Alla nickade.

”Han har rätt” muttrade Liam och tittade på Zayn. Han rörde inte en min.

”Jag går till Subway och handla till ALLA” sa jag och betonade alla. Jag gick in i köket, rotade snabbt fram penna och papper innan jag gick tillbaka in till tvrummet. ”Om ni vill bestämma själva vad ni vill ha så föreslår jag att ni skriver upp de nu” sa jag och slängde pennan och pappret till Liam som satt längst ut i soffan. Han tog i mot den och skrev snabbt ner något på den. Sedan skickade han den vidare till Danielle som också skrev något. Medans listan fylldes gick jag mot Harrys rum. Försiktigt kikade jag in och såg att båda sov. Less låg och höll i något vitt medans Harry låg på andra sidan om henne och höll i sin Iphone. Dom låg exakt likadant med ben och armar bara att Less hade täcket halvt över sig vilket Harry inte hade. Jag log lite roat när jag såg de men bestämde mig för att låta dom fortsätta sova. Jag gick in i vardags rummet igen och Eleanor gav mig listan. Jag läste snabbt igenom den och räknade beställningarna. 4 bara.. Vilket innebar att en inte hade skrivit. Min blick drogs till Zayn som fortfarande satt och stirrade rakt fram. ”Zayn, vad vill du ha?”

”Inget” mumlade han. Jag suckade och bestämde mig för att bara ta något och lika så till Harry och Less.

Jag parkerade bilen på parkeringen och hopade ut. Jag hade lånat Harrys bil eftersom att jag inte har någon. Körkort hade jag skaffat för någon månad sedan bara att jag inte hade hittat någon bil jag ville ha än. Jag gick in genom dörrarna och ställde mig bakom mannen som stod framför mig. Som tur var så var han den ända så jag skulle inte behöva vänta länge innan det blev min tur. Jag tittade lite på menyerna innan det blev min tur. Min blick drogs till personen framför mig och jag fastnade i ett par underbara blåa ögon. Säkert dom finaste jag någonsin sett. Jag kunde inte flytta blicken och mina fötter var som fastfrusen i golvet. Tillslut behövde jag blinka och skakade på huvudet för att få ordning på alla tanka som far runt i mitt huvud. Tjejen framför mig som dom lysande blåa ögonen tillhörde var vacker. Riktigt vacker. Hennes blonda hår låg perfekt ner över brösten och på huvudet hade hon en keps som det stod Subway på. Jag var stum. Kunde inte få fram ett ord. Hon började titta lite otåligt på mig eftersom att jag inte sa något. Jag pekade på ett bröd och hon nickade.

”Vill du ha en hel eller en halv” sa hon med en så len röst så jag trodde benen skulle vika sig när som helst under mig.

Jag log stort och hon besvarade de med ett osäkert leende.

”Vad är de?” frågade jag försiktigt och hon kollade ner. ”Du gillade de inte?” frågade jag och kände hur skammen sjönk över mig.

”Jo!” skyndade hon sig med att säga. ”Jag gillade kyssen och jag gillat dig, men jag måste lösa allt med Zayn först” Jag nickade förståligt och kunde inte låta bli att le igen. Hon gillade kyssen! Och ännu bättre, hon gillar mig!

Less Perspektiv:

Kyssen med Harry hade varit helt underbar. Även om jag inte ville erkänna det för mig själv så gillar jag honom mer en som en vän. Med de kändes bara fel mot Zayn. Som att jag var otrogen mot honom som han hade varit mot mig. Visst var jag medveten om att vi inte var tillsammans längre men det kändes ändå inte sjyst mot honom. Jag ville inte att han skulle bli sårad eller ledsen. Min kropp skrek ’bli tillsammans med Harry bara för att såra honom. Som han gjorde med dig’ Men mitt hjärta skrek ’bli inte tillsammans med Harry, kom ihåg hur sårad du blev av Amber och Zayn. Du vill inte att han ska bli lika sårad som du blev’. De var svårt. Långt där inne visste jag att jag älskar Zayn på mer en ’kompis sätet’ fortfarande. Men jag visste också att jag älskar Harry på mer en ’kompis sättet’. Och frågan var bara vem älskar jag mest. Harry.. Ja, Harry var svaret. Men jag ville inte såra Zayn till något pris. De var som att de satt en djävul på min ena axel och en ängel på den andra. Djävulen sa ’Såra honom! Han låg med din bästa vän bakom din rygg. Dom hade ett hämligt förhållande i TRE HELA VECKOR!’ Och ängeln sa ’Alla gör fel men om du verkligen älskar honom ska du förlåta honom. Han kanske inte blir din pojkvän igen men din förlåtelse förkänar han’ jag suckade och reste mig upp. Varför skulle allt vara så svårt. Efter en lång natts sömn hade jag i alla fall bestämt mig. Jag skulle prata med Zayn idag. Men vad skulle jag säga? Varför gjorde du som du gjorde? De var antagligen det bästa som skulle kunna komma ut ur min mun när jag väl stod där framför honom. Jag suckade och gick fram till min resväska. Harry låg fortfarande och sov eftersom att vi nu delar på den stora dubbel sängen såg jag honom andas tungt. Jag tog fram ett stort pösigt linne, till de ett par jeans shorts som jag la bredvid resväskan innan jag gick in i badrummet och hoppade in i duschen. När jag var klar lindade jag in mig själv i en handduk och sedan håret i en. De var ju kanske halv smart att lämna kläderna där ute. Jag låste så tyst jag kunde upp dörren och gick vidare till Harrys sovrum. Där gick jag in så tyst som möjligt och fram till mina kläder.

”God morgon” hörde jag en hes röst nästan viska. Jag hoppade säkert en meter upp i luften och tittade sedan upp på Harry som låg i sängen med armarna under huvudet. Han låg bara och flinade.

”Harry..” suckade jag tungt och återgick till att ta upp mina kläder från golvet. När jag sedan vände huvudet åt hans håll igen hade han fortfarande samma flin på läpparna.

”Harry!” Skrek jag samtidigt som jag skrattande kastade en kudde i ansiktet på honom. Han hann inte få upp händerna så han fick den rätt i ansiktet.

”Rätt åt sig” fnissade jag innan jag så fort som möjligt skyndade mig in i badrummet så att han inte kunde ge igen. Bakom mig hörde jag skratt och sedan hur han bankade på dörren. Snabbt satte jag på mig kläderna medans han fortsatte banka. Jag öppnade långsamt dörren till en liten springa och sedan slets resten upp. Han drog ut mig och lyfte upp mig på hans axel. Då la jag märke till att han bara hade kalsonger på sig.

”HARRY!” Skrek jag skrattandes medans jag sprattlade med både ben och armar. Han började springa runt hela lägenheten med mig på axeln. Linnet jag hade på mig hängde helt på sned men de var inget jag kunde göra något åt nu. Jag skrattade och skrek hans namn men inte hjälpte de. När vi sprang förbi Louis sovrum såg jag Louis och Eleanor stå där och le stort åt oss. Harry verkade inte märka de utan sprang ett varv till med mig på axeln. Jag skrek hans namn igen men kunde inte låta bli skrattet som bubblade upp i mig. När vi sen sprang förbi Louis rum igen märkte han dom och stannade till. Han släppte ner mig men jag skrattade så mycket så mina ben vek sig. Jag ramlade ner så jag låg på rygg på golvet och skrattade. De gick inte att sluta. Efter några sekunder brast de också för Lou och El och dom började skratta nästan lika hysteriskt som jag. Och bara någon sekund efter det hör man även Harrys skratt stämma in i det hela. Efter ett par minuter när alla lugnat sig räcker Louis mig sin hand. Jag tog den och han drog upp mig. Snabbt rättade jag till mitt linne innan vi begav oss till köket. Harry plockade fram olika slags bröd, jag pålägg, Louis flingor och El olika yoghurtar. När allt är framme ringde det på dörren. Jag reste mig upp och börjar väl framme vig dörren öppnar jag. Där står en trött Niall.

”De finns fru..” mer hann jag inte säga innan han gått förbi mig och in i köket. ”kost i köket om du vill ha” avslutade jag meningen för mig innan jag gick efter Niall. Han hade redan satt sig på en av dom tomma stolarna när jag kom tillbaka. I handen hade han en macka som han febrilt tuggade på. ”Maten försvinner inte för att du äter i normal takt” muttrade jag surt. Han bara log ursäktande och fortsatte sedan att äta.

Efter att ha ätit upp frukosten och dukat av bestämde jag mig för att gå över till Zayn. Mer kan jag inte skjuta upp de.

”Ja går över till Zayn nu” sa jag när alla hade satt sig i soffan. I går hade jag pratat med Harry om att göra det men hade inte fått så mycket respons tillbaka.

”Är du säker? Om du vill kan jag gå med dig” sa Harry och tittade lite oroligt på mig. Jag skakade bara på huvudet.

”Nej, detta är något jag måste göra själv” sa jag och han nickade förståligt mot mig. Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna innan jag ropade hejdå. Jag fick ett hejdå tillbaka innan jag gick vidare mot Zayn. När jag var framme vid hans dörr tog jag ett djupt andetag och knackade sedan på dörren. Steg hördes inifrån och snart visades Zayns huvud i dörröppningen. Hans ögon var röda och hans blick var förvånad.

”Less” viskade han fram. Jag nickade osäkert.

”Äh.. kan jag komma in?” frågade jag lite osäkert. Han nickade snabbt och öppnade dörren helt. Medans jag tog av mig skorna sprang han in i tv rummet. Jag följde fundersamt efter honom. Där såg jag hur han plockade undan smutsiga kläder, tog bort gammal disk och sedan till sist tog undan en ask kopp. När han var klar satte han sig i soffan och stängde av tv:n. Jag satte mig lite osäkert bredvid honom. ”Du vet nog lika bra som jag att vi behöver prata.. så..” började jag och tittade ner på mina händer. Han suckade tyst för sig själv.

”Ja.. Och jag är ledsen. Det jag gjorde var hemskt men tyvärr kan jag inte ta tillbaka de. Om jag kunde göra det hade jag definitivt gjort de” Jag tittade upp på honom och såg att han verkligen menade de. Han led lika mycket som jag gjorde av allt detta.

”Men varför?” mumlade jag och kollade ner på mina händer igen. ”Varför gjorde du de? Var jag inte tillräckligt eller...” De var en fråga jag länge velat ha svar på. Varför han gjorde de. Han avbröt mig och sökte min blick.

”Nej! Du får aldrig tro du inte är tillräckligt Less!” Jag nickade lite men var inte så säker på att han menade de han hade sagt.

”Men varför då?” Han tittade ner och suckade.

”Jag vet inte..” plötsligt slog det mig. Varför var jag så dum? När jag kom på Zayn med Amber låg dom ju i Zayns säng och gjorde gud vet vad. De jag inte var redo att göra med honom. Ha sex. Då gick han till Amber istället. Detta samtal sårade mer en vad jag hade förutspått och tårarna bubblade upp i mina ögon. Fan. Varför var jag så korkad? Snabbt reste jag mig upp.

”Less vad hände?” hörde jag Zayns oroliga röst bakom mig.

”VAD TROR DU?” skrek jag åt honom och han ryckte till. ”Jag var inte redo att ha sex med dig så då var du tvungen att gå till Amber?!” Skrek jag och nu började allt sjunka in hos honom och han förstod vad jag menade. En tår rann nu ner för min kind men jag torkade envist bort den.

”Nej! D..” Innan han hann protestera mer hade jag sprungit ut ur hans lägenhet och var snart ute ur hela byggnaden. Några meter bort såg jag en buske som jag snabbt hoppade ner bakom för att gömma mig. Om han nu sprang efter mig ville jag inte att han skulle hitta mig och se mig ännu svagare än vad han redan gjort.

Senaste:

”Vet du?” frågade jag och hon skakade på huvudet. ”Det spelar ingen roll hur länge du har hållit på, det viktigaste är att du slutar så fort som möjligt. Och jag kommer hjälpa dig” hon log och hennes tårar började rinna ännu mer. Hon slängde sina armar runt min hals och tryckte in sitt huvud i min axel.

”Jag älskar dig”

”Jag älskar dig mer” viskade jag och pussade henne på huvudet. Jag visste att detta skulle bli tufft. Få henne att komma över allt. Men jag visste att hon skulle lyckas med min och killarnas hjälp. Jag skulle inte ge upp förens hon var samma gamla Less som hon var när jag lämnade henne för två år sedan.

Harrys Perspektiv:

En vecka hade gått sedan Less kommit hem. Less hade velat träffa alla killarna utom Zayn.. Hon hade förstått att så småning om så var hon tvungen att reda ut saker och tings med honom men kände sig inte redo att göra det på en gång. Och jag förstod henne. Hon hade repat sig bra. Hon åt nu som hon gjorde innan och tränade inte lika mycket. Efter flera timmars gråtande, skrattande och skrikande på varandra hade jag äntligen lyckats få in i Less huvud att hon inte var tjock. Allt vad alla fans hade sagt hade tagit kol på henne. Och det värsta var att hon trodde på allt dom skrev. Men nu hade hon i alla fall förstått att dom bara var avundsjuka och inte menade allt vad dom skrev. Medans jag försökte hålla ögonen på vägen knappade jag in ett sms till Less.

Till Less: 10:33

Vaken? Lust att hitta på något? Grymt sugen på att bada.. xx

Från Less: 10:35

Japp, vaken! Bada låter kanon :) xx

Till Less: 10:38

Kommer hem och hämtar dig om fem! Lust att slänga ner mina badbyxor i en kasse? xx

Från Less: 10:39

Redan gjort!

Jag hade varit tvungen att dra till studion en snabbis för att hämta en låda skivor som vi skulle signera och var därför på väg hem nu. Jag svängde in på parkeringen innan jag klev ut och fortsatte upp till våran lägenhet. Innan jag hann öppna dörren öppnades den inifrån. Där stod Less med en kasse i ena handen och såg allmänt vacker ut.

”Hej” sa jag glatt och lutade mig fram och kramade om henne.

”Hej” viskade hon i mitt öra. Huden knottrade sig bara av att höra hennes röst.

”Ska vi gå?” hon nickade men sen verkade hon komma på något.

”Kom” Jag tog snabbt av mig skorna innan jag följde efter henne. I farten tog hon upp sin iphone ur ena bakfickan. Hon gick fram till Louis dörr och öppnade försiktigt så att den inte skulle knarra. När dörren hade gått upp helt såg jag Lou och El i sängen. Dom låg sked och på sig hade El en av Louis stora t-shirtar medans han själv sov i endast pyjamas byxor. Täcket hade dom antagligen sparkat av sig efter som att de låg nere vid fotändan. Jag log och tittade på Less som log minst lika stort tillbaka. Hon smög upp på Louis sida och höll upp mobilen ovanför dom. Hon tog sedan bort den och visade mig kortet hon hade tagit. Jag log. Dom var riktigt söta. Vi smög ut lika tyst som vi hade smugit in och satte sedan på oss skorna. Less tog tag i kassen med sin ena hand och min hand i den andra. Vi gick ut på parkeringen och sedan mot bilen. Om någon skulle se oss nu så skulle ingen tveka på att vi var ett par. De gjorde mig lite rädd men jag ville ändå inte släppa Less hand.

”Framme!” tjöt Less förtjust. Jag skrattade lätt åt henne innan vi hoppade ut ur bilen. Less tog åter igen påsen som hon höll i handen och började svinga med den.

”Varför är de bara vi här?” frågade hon efter att ha tittat sig omkring en liten stund.

”För att det är våran strand, jag och kollarna har köpt den” Less tittade förvånat på mig. Jag log bara som att försäkra att jag var seriös med de jag sagt.

”Coolt!” skrek hon innan hon sprang fram till vattnet. Jag skrattade åter igen innan jag gick fram till henne. Hon stod med fötterna vid strandkanten så bara tårna nuddade vattnet.

”Det är varmt” sa hon innan hon gav mig påsen. ”Byt om så kan vi bada” jag nickade innan jag tog påsen och började gå upp mot bilen. Jag ställde mig bakom den för att sedan dra av mig kläderna och sätta på mig badbyxorna. När jag kom tillbaka stod Less i bara bikini riktad mot mitt håll. Slutna ögon och ansiktet mot solen. Långsamt och så tyst som möjligt smög jag fram till henne. När jag var framme slängde jag snabbt och smidigt upp henne på min axel innan jag började spring ut mot de djupare.

”Nej! Släpp ner mig!” skrek hon och skrattade. Hon sprattlade med ben och armar för att komma loss men det gjorde bara så jag tog ett hårdare grepp om hennes lilla kropp.

”Inte en chans” och med dom orden sagda drog jag ner oss båda under vatten ytan. När jag kom upp igen var Less redan uppe och skrattade villt.

”Du jag ska ge igen” sa hon med ett busigt flin på sina underbara läppar. Rätt som de var började hon skvätta vatten på mig. Jag skrattade innan jag skvätte tillbaka. När jag märkte att hon hade övertaget gick jag närmare henne för att ta tag i hennes händer. Jag lyckades och när jag vände huvudet framåt så märkte jag hur nära vi nu stod. Bara några centimeter ifrån varandra. Less slutade veva med armarna när hon också märkte de. Vi stod tysta en stund innan jag tog mod till mig och böjde mig lite ner. Nu var våra läppar endast någon centimeter från varandra. Less ställde sig på tå och då kände jag hur hennes mjuka läppar nuddade mina. En stöt gick igenom mig ända nerifrån tårna upp till huvudet och jag kände hur huden knottrade sig. Hennes händer gled smidigt ur mina och upp till min nacke. Mina händer drogs istället ner till hennes höfter i början på hennes bikinikant. Hennes läppar rörde sig mot mina i början lite försiktigt men sedan mer och per passionerat. Tillslut drog hon sig ifrån mig. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite ledsen över att dom nu var borta. Jag log stort och hon besvarade de med ett osäkert leende.

”Vad är de?” frågade jag försiktigt och hon kollade ner. ”Du gillade de inte?” frågade jag och kände hur skammen sjönk över mig.

Harrys Perspektiv:

Less låg i min famn medans jag bar upp henne för trappan upp till våran lägenhet. Jag kan inte ens beskriva med ord hur härligt det känns att ha Less i mina armar. Att äntligen veta att hon var säker. Dock hade jag lagt märke till bandaget på hennes arm. Det var riktigt blodigt. Såklart blev jag orolig men bestämde mig för att prata om det med henne sedan. Jag bar in henne i lägenheten och vidare in på toan där jag satte ner henne på toastolen. Jag satte mig ner på huk framför henne och strök henne över kinden. Jag hade nog aldrig sett henne såhär. Hennes kropp var helt slapp och hon hade ingen energi alls. Hon orkade knappt hålla ögonen öppna såg det ut som. Hennes hår stod åt alla håll och det såg ut som hon inte hade tvättat det på flera år. Men trots det så var hon vacker. Det kunde jag inte förneka.

”Först tycker jag att du ska ta ett bad och sedan äta något” sa jag försiktigt. Hon nickade knappt syndligt men tillräckligt mycket för att jag skulle se att hon höll med om det. Jag ställde mig upp och granskade henne. Skulle jag ta initiativet att börja klä av henne eller hade det varit helt random? Jag såg på henne att hon inte skulle orka det själv men var ändå osäker på om hon ville att jag skulle göra det. Hon kanske föredrog att bada med kläderna på istället för att få min hjälp? Äh, sluta fåna dig Harry! Jag böjde mig ner och började knyta upp hennes sko för att se om det var okej om jag fortsatte sedan. När skorna och strumporna var av hjälpte jag henne till stående. Hon vacklade till och benen såg ut som spagetti men förhoppningsvis klarar hon att stå i alla fall en liten stund. Jag tog nervöst tag om hennes linne och väntade på ett godkännande att jag kunde hjälpa henne. Hon nickade och jag drog långsamt och försiktigt av de. Rädd att hon skulle gå sönder annars. När linnet var av började jag såklart rodna för fullt. Jag tittade ner innan jag förde händerna till hennes midja igen och tog tag i byxkanten. Hon nickade och jag började dra av även dom. När dom var av ställde jag mig upp igen. Utan att jag själv kunde kontrollera det drogs min blick upp och ner över hennes kropp. Då såg jag hur många tatueringar hon hade. Jag blev förvånad men sedan kom jag på att jag stod och stirrade på henne. Snabbt vände jag ner blicken och rodnade om det var möjligt ännu mer än innan. Jag gick fram till badkaret så mitt ansikte var vänt bort från henne och satte på vattnet. När de var på tittade jag på henne igen. Hennes blick var riktad mot mig.

”Vänta här” sa jag och försvann ut ur badrummet. Jag gick vidare till gästrummet som Gemma sov i. När jag kom in sov hon djupt, vad hade jag förväntat mig klockan sju på morgonen? Jag gick mot hennes säng och skakade om henne. Hon muttrade något innan hon fortsatte att sova.

”Jag har hittat Less” sa jag och de dröjde inte mer en två sekunder innan hennes ögon var vid öppna.

”Hon står i badrummet, om du hjälper henne in i duschen så kan jag fixa något att äta till henne undertiden” Hon nickade snabbt innan hon hoppade upp ur sängen och rusade ut i sin pyjamas till badrummet. Där efter gick jag vidare mot köket. Där satte jag direct på vatten kokaren för att sedan göra te.

”Vart hittade du henne?” hörde jag en röst säga bakom mig. Jag hoppade till innan jag vände mig om och där stod Louis i sina pyjamas byxor och en t-shirt.

”I parken fem minuter bort” svarade jag. Han nickade och gick fram till mig.

”Du kan slappna av nu, hon är hittad och i säkert förvar” försäkrade han med ett leende. Jag nickade och för första gången på en vecka kunde jag slappna av ordentligt. Plötsligt hördes ett skrik från badrummet där Less och Gemma var. Och inte vilket skrik som hälst, Less skrik. Snabbt sprang jag dit för att se vad som hade hänt. Utan att knacka öppnade jag dörren och kollade in. Där satt Gemma på en pall bredvid badkaret och Less låg i de med massa skum över sig.

”Varför skrek du?” frågade jag och tittade oroligt på Less. Hon log lite osäkert och tittade på Gemma. Hon kollade tillbaka lika osäkert.

”Jag hade ett såg på armen och när de kom ner under vatten ytan sved det till” svarade hon och log lite osäkert igen. Jag nickade bara lite.

”Kan jag komma in?” Less log och nickade. Jag klev över tröskeln och riktade blicken mot Less igen. Sedan tog jag en annan pall som vi hade haft en prydnads grej på innan och satte mig på den bredvid Gemma.

”Får jag se på såret?” frågade jag efter en stunds tystnad. Less började flacka med blicken men tillslut nickade hon. Medans hon långsamt tog upp armen vände hon ner blicken i skummet. När jag kunde se den så flämtade jag till. Var det sant? Hade hon skärt sig? Den enda tanken som fanns i mitt huvud var att de var Zayns fel. Varför skulle hon annars ha gjort de? Eller hon kanske hade gjort det förut? Var det en vana eller bara en engångsgrej? Frågorna bubblade över mig men sedan insåg jag att jag inte kom någon vart med att ställa frågorna i mitt huvud utan var tvungen att ställa dom till henne om jag ville ha ett svar.

”Hur länge har du gjort de?” frågade jag med fortfarande blicken fäst på hennes arm.

”När du åkte började jag, sedan fick Gemma mig att sluta men nu när allt rasade samman kunde jag inte låta bli” först nu såg jag att de hade börjat rinna tårar längst hennes kinder igen. Vatten kokaren slutade att låta ute i köket så Gemma reste sig upp för att antagligen gå och fixa en kopp te åt Less. När hon hade gått tog jag hennes stol som stod närmare Less.

”Vet du?” frågade jag och hon skakade på huvudet. ”Det spelar ingen roll hur länge du har hållit på, det viktigaste är att du slutar så fort som möjligt. Och jag kommer hjälpa dig” hon log och hennes tårar började rinna ännu mer. Hon slängde sina armar runt min hals och tryckte in sitt huvud i min axel.

”Jag älskar dig”

”Jag älskar dig mer” viskade jag och pussade henne på huvudet. Jag visste att detta skulle bli tufft. Få henne att komma över allt. Men jag visste att hon skulle lyckas med min och killarnas hjälp. Jag skulle inte ge upp förens hon var samma gamla Less som hon var när jag lämnade henne för två år sedan.

Senaste:

Han satte händerna för ansiktet och hela hans kropp började skaka. Nu kunde jag inte låta bli längre. Jag drog in honom i min famn och kramade om honom hårt med ena armen medans min andra hand strök honom över håret. Han gjorde ingenting för att komma loss utan lutade bara huvudet mot min axel och grät ut. Han skakade vilket gjorde så att även en tår rann ner för min kind. Det gjorde ont att se honom så här och även veta att jag var delaktig i det. Om inte jag hade träffat Zayn igen hade det inte blivit såhär. Han hade fortfarande varit lycklig och tillsammans med Less. Less som var tusen gånger bättre en mig. Jag kramade om honom hårdare och viskade tröstande ord.

”Det kommer bli bra, jag lovar. Vi kommer hitta henne” viskade jag och pussade honom på huvudet.

 

Senaste:

Innan jag gick ut hissen tog Niall tag i min arm.

”Är du verkligen okej?” jag nickade och klämde fram ett litet leende. Niall verkade inte tro på de men lät mig ändå gå. Jag stod kvar med leendet på läpparna tills hissdörren stängdes och gick sedan tillbaka till min lägenhet. Där låste jag snabbt upp och gick in. Slängde en blick på klockan som visade fem och drog sedan av mig kläderna på väg in till mitt rum. Där la jag mig i sängen och tog upp armbandet jag fått eller skulle ha fått av Less. Jag läste texten om och om igen och kramade om de hårt i handen. Mina ögon var hårt sammanpressade men lyckades ändå tåras. Jag sa orden om och om igen för mig själv tills jag somnade.

”You are my prince, I love you”

---

 

 

Harrys Perspektiv:

Jag vaknade av Lou som ropade på mig från köket. För lat och för trött för att svara låg jag bara tyst kvar. Igår hade vi varit på den där jävla intervjun som Zayn hade sagt att han inte visste hur saker och ting var emellan Less och honom. Jag själv hade nästan varit på väg till tårar när han ens nämnde hennes namn. Sex dagar hade nu gått. Sjätte dagen utan Less. När två dagar hade gått sa fick jag nog och tog med mig Louis till polisen. Där hade vi varit tvungna att berätta vad som hade hänt och hur hon hade reagerat på de hela. När vi tillslut hade berättat allt sa han att de var vanligt att man reagerade så. Att de var helt normalt att bli upprörd av en sådan sak. Och självklart hade jag och Lou hålt med honom om de. Men sedan sa han också att eftersom Less har fyllt arton har hon rätten att göra vad hon vill. Hon skulle lika gärna flytta om hon nu kände för det. Så därför fanns det inget att göra. Men han sa att om hon var borta i mer än en vecka så skulle dom börja leta efter henne. Jag blev då arg över hans svar och stampade ut där ifrån med Louis efter mig. Så nu satt jag bara här och väntade på att antingen Less skulle komma hem eller att denna vecka kunde gå så att polisen kunde göra något för att hitta henne. Mamma hade ring och frågat hur det var och allt som hon brukar. Men när jag hörde hennes röst så kunde jag inte låta bli att tårarna började rinna. Hon hade tyvärr hört det och frågade vad det var som var fel. Då hade jag varit tvungen att berätta allt. Mamma hade blivit vansinnig på Zayn och även hon började gråta för att hon var orolig för vad som kunnat hänt med Less. Less hade ändå varit som hennes dotter också i nästan hela mitt liv. Och nu också när hennes mamma hade slutat bry sig dem senaste två åren hade dom tydligen kommit ännu närmre varandra. Gemma hade hört mamma gråta och frågade därför varför. Så nu visste även hon om allt som hade hänt och att Less var borta. Gemma hade både blivit orolig för Less men också mig. Hon vet hur mycket jag bryr mig om Less och eftersom jag grät hysteriskt i telefon så förstod hon att de var alvarligt. Det hade lätt till att hon hade lovat att komma hit för att se till att allt var okej med mig i alla fall. Jag hade sagt att det inte behövdes men hon hade sagt emot och sagt att hon skulle komma i vilket fall som helst. Och nu kunde jag inte ha varit mer glad över att hon snart skulle vara här.

”Harry!” ropade Louis igen och jag hörde hur han kom närmare och närmare dörren. Tårarna hade börjat rinna igen när jag tänkte på Less så jag gömde snabbt huvudet i kudden i hopp om att han inte skulle se att jag grät. Dörren öppnades och snart kände jag hur sängens ena sida tyngdes ner. Lou klappade mig på ryggen medans hans andra hand låg på min axel.

”Harry, frukost” sa han. Eftersom att jag hade huvudet i kudden blev det lite svårt att andas så jag var tvungen att lufta på huvudet och ta några djupa andetag. Då slank en snyftning ut och jag gömde snabbt huvudet i kudden igen. Louis förstod då att jag var ledsen och klappade mig på ryggen igen.

”Vet du?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Titta på mig” jag tvekade lite men lyfte i alla fall huvudet och tittade in i hans medlidande ögon. ”Jag har en känsla av att vi kommer hitta henne idag” sa han och log. Jag ville så gärna tro honom men det var svårt. Jag suckade lite och försökte klämma fram ett leende. Trotts att jag inte trodde på det så kunde jag inte låta bli att känna en gnutta hopp i alla fall. Jag log åt att han kunde få mig att må lite bättre och sträckte ut händerna i en gest att han skulle hjälpa mig upp. Jag flinade åt honom och han skrattade innan han själv ställde sig upp för att sedan hjälpa mig. När vi båda stod upp så kramade jag om honom. Först blev han lite förvånad eftersom jag inte brukar krama honom så ofta men sedan kramade han tillbaka.  

”Tack” sa jag innan jag släppte honom. Han log mot mig och klappade mig på ryggen två gånger.

”När som helst” sa han och gav mig ett leende innan han gick iväg mot köket. Jag satte på mig ett par mjukis byxor och en t-shirt och gick efter. I köket på köksbordet stod de ett helt lass på med pannkakor. Jag sken upp i ett stort leende och vände sedan blicken mot Louis. Hann log mot mig. Han visste mycket väl hur mycket jag älskar pannkakor. Innan han hann säga något hade jag satte mig ner på stolen mitt emot honom och tagit för mig av pannkakorna. Han skrattade bara åt mig och högg in han med.

 

Jag tittade åt alla håll för att hitta henna jag letade efter. Det stod att planet hade landat för mer en tjugo minuter sedan så jag började bli lite orolig. Jag tog upp telefonen för att ringa till henne men innan jag hann slå in numret kände jag hur någon knackade mig på axen. Jag vände mig om och såg henne stå där.

”Gemma!” skrek jag och slängde mig i hennes utsträckta armar. Hon skrattade ett klingande skratt och som vanligt fick de mig att le. Jag kramade henne hårt innan jag släppte taget om henne. Hon log mot mig och rufsade till mig i håret.

”Jag har saknat dig” log hon.

”Och jag saknat dig med” sa jag och hennes leende blev lite större. Jag tog hennes bagage och sedan började vi gå ut från flygplatsen.

 

Ambers Perspektiv:

”Jag kommer!” Jag sprang snabbt fram till kassan och gav tjejen sin latte som hon hade beställt. Kön var ända ut genom dörren och alla längst bak undrade vad det var för fel och varför det gick så långsamt. Jag sprang fram och tillbaka mellan kaffe maskinen och kassan och från kassan till något bord för att torka av det och duka av. Efter det som hade hänt hade jag jätte dåligt samvete och jag saknade Less något enormt. Jag kan inte fatta själv att jag kunde göra något sådant mot henne eller någon alls för den delen. Zayn och jag hade pratat en gång sedan dess men inte mer. Han hade sagt att han skulle ringa tillbaka om dom hittade Less. Men än hade jag inte fått något samtal.. Båda ångrade det något enormt de vi hade gjort mot Less. Hon hade blivit min bästa vän och jag kan inte fatta att jag hade sårat henne som jag gjort. Här på Starbucks tog jag hennes jobb eftersom att jag inte ville att hon skulle få sparken för att hon inte var här. Jag visste ju att hon behövde pengarna. Hon hade sparat till armbandet till Zayn jätte länge och hade nu inte mycket pengar kvar. Innan sparade hon till en bil men fick ta hälften av dom pengarna till armbandet. Hon hade körkort men hade inte sagt något till killarna för då sa hon att dom skulle köpa bilen till henne. Som hon påstod var för mycket för dom att köpa. Så nu hade jag helt enkelt jobbat här för både mig och Less nästan en vecka. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt och stressit men det var det minsta jag kunde göra för henne efter allt.

”Hallå! Snabba dig, jag har bråttom” gnällde killen längst fram i kön. Jag suckade och gav honom kaffet och mackan som han beställt. Han betallade snabbt och trängde sig sedan ut genom dörrarna. Klockan var tolv och därför var lunch rusning igång. Det hade varit riktigt mycket folk men aldrig såhär mycket.  Jag suckade för mig själv och ryckte snabbt åt mig en bricka och en trasa. Jag gick fram till ett bord med disk på och ställde upp allt på brickan innan jag gick snabbt torkade av det. Innan jag ens hade lämnat bordet slog sig två tjejer ner där. Jag suckade åter igen och sprang vidare till nästa. Efter tre bort var jag tvungen att gå till kassan igen.

”Hej, vad får det lov att vara?” frågade jag stressat med blicken fäst på kassat.

”Hej” sa en röst jag väl kände igen. Jag tittade upp och möttes av hans vackra choklad bruna ögon. Snabbt slog jag undan tanken för aldrig att jag skulle göra så mot Less igen.

”Hej” svarade jag osäkert.

”Stressigt?” frågade han med ett litet flin på läpparna och kollade runt sig på alla människor som skrek att jag skulle skynda mig.

”Kanske” skrattade jag men slutade tvärt.

”Du, vi behöver prata” sa han och tittade ner på sina händer som låg på disken.

”Okej.. Men jag hinner inte nu” sa jag utan att låta otrevlig. Han nickade lite.

”Jag förstår..” Innan jag hann säga något mer gick han in bakom disken och tog tag i trasan och brickan och nyss hållt i. Brickan gick han snabbt med in till disken och kom tillbaka med en tom. Han gick fram till ett av borden och plockade undan all disk och torkade sedan av det som jag hade gjort tidigare. Ett leende spred sig på mina läppar innan jag återgick till kassan och dom väntande kunderna.

Efter en timmes jobb var lunch rusningen över och alla bord var avtorkade. Zayn hade till och med hunnit med att diska alla kaffe kopparna glas och tallrikarna som jag hade ställt i disken. För första gången kanske jag inte behövde stanna kvar två timmar efter att jag hade stängt för att diska och torka bord. I kafeet satt det nu bara en gubbe och en kille vid varsitt bord annars var det tomt. Zayn kom fram till mig efter att han torkat de sista bordet och ställde sig framför mig. Han tittade ner innan han långsamt tittade upp och mötte min blick.

”Jo jag behöver prata med dig” sa han. Jag nickade lite. För att vi skulle få vara lite ensamma gick jag in i ’köket’ eller vad man ska kalla det. Där såg man fortfarande ut till kassan om det skulle komma någon men dom som var satt där skulle inte höra vad vi sa. Zayn gick efter mig och stannade framför mig.

”Jo, Less är fortfarande borta” Jag nickade lite som svar och tittade ner. ”Jag och killarna har letat överallt efter henne men vi kan inte hitta henne. Men eftersom att ni var så nära så kanske du kan ha någon aning om vart hon kan ha tagit vägen.. ” Jag tänkte efter en stund och skakade sedan på huvudet.  Jag hade ingen aning. Hon hade berättat om att hon alltid drog sig undan när hon var ledsen eller arg.

”Hon kan inte vara hemma” sa jag med blicken fäst på en tavla som hängde snett bakom Zayn. I ögonvrån kunde jag se att han nickade. Och hon kunde inte ha checkat in på något annat hotell för det hade hon inte nog med pengar till. Men kanske någon billigt? Hon hade varken råd med tåg, buss eller flygplan så hon kunde inte ha tagit sig så speciellt långt med bara taxi. Men kanske en bit?

”Jag tror hon är kvar här i London” sa jag med blicken fortfarande fäst på tavlan. Zayn kollade bakåt för att se vad det var jag tittade på men kollade sedan tillbaka på mig igen när han inte såg vad det var. Han nickade lite med en förvirrad blick.

”Varför tror du det?”

”För att hon inte har råd till något annat efter att hon köpte de där armbandet till dig” precis efter att jag sagt det insåg jag att det lät då mer som hans fel än vad det redan gjorde. ”Jag menar inte så” Sa jag för att rädda situationen men det var redan för sent. Han kollade ner på sina fötter med en förstörd min. ”Alltså, det är ju bra på ett sett. Det blir lättare att hitta henne då när vi vet att hon inte kan ha kommit så långt” sa jag försiktigt men märkte att även de lät fel. När han tittade upp på mig var hans ögon glansiga och det såg ut som han skulle börja gråta när som hest.

”Jag vet redan att det är mitt fel” sa han med skakig röst. Nu ville jag inget hellre en att krama om honom men jag vågade helt enkelt inte. ”Jag vet att det är mitt fel att hon är borta” sa han och i slutet skakade han så mycket att rösten bröt och han började gråta. Han satte händerna för ansiktet och hela hans kropp började skaka. Nu kunde jag inte låta bli längre. Jag drog in honom i min famn och kramade om honom hårt med ena armen medans min andra hand strök honom över håret. Han gjorde ingenting för att komma loss utan lutade bara huvudet mot min axel och grät ut. Han skakade vilket gjorde så att även en tår rann ner för min kind. Det gjorde ont att se honom så här och även veta att jag var delaktig i det. Om inte jag hade träffat Zayn igen hade det inte blivit såhär. Han hade fortfarande varit lycklig och tillsammans med Less. Less som var tusen gånger bättre en mig. Jag kramade om honom hårdare och viskade tröstande ord.

”Det kommer bli bra, jag lovar. Vi kommer hitta henne” viskade jag och pussade honom på huvudet.

---

Detta kapitel blev ganska lång. Ber om ursäkt för att det inte kom tidigare. Min bror åker nämligen bmx och ramlat i torsdags. Han skrapade upp knät och det blödde något enormt. Så det blev ett långt besök till sjukhuset. Fick vänta i två och en halv timme innan vi fick komma in till en läkare. Där fick dom sy ihop såret med fyra stygn. Efter det var de bara att åka hem och sova. Sedan i fredags fick jag packa snabbt innan vi skulle åka så hade inte tid att skriva då heller. Men efter några dagar med tjatande på min mamma och mina kusiners mamma fick jag äntligen låna en data. Där skrev jag klart kapitlet och nu när jag är hemma med internet kunde jag lägga upp de. Lång historia som gjordes kort. Så så var de med det.

Vad tycker ni om kapitlet? Bra/Dåligt? Kommentera gärna om jag kan göra något bättre.

Senaste:

”Förlåt men jag har inte hittat henne” sa han dystert. Jag nickade lite och sket i om han inte kunde se mig eller inte. ”Jag tycker vi ska ge upp för idag och sedan fortsätta tidigt i morgon när de är ljust igen. Jag menar, hon är ju ingen fem åring längre. Hon klarar sig”   

Jag suckade för mig själv innan jag nickade igen.

”Ja de kanske är bäst så” svarade jag dystert. Vi la på när vi hade bestämt och jag skulle hämta upp Niall som hade beställt mat medans Lou skulle hämta upp Liam och Niall som tydligen fortfarande letade. Svängde och började köra åt de håll Niall befann sig åt och suckade sedan. Tänk om Less skulle vara borta i flera dar? Flera veckor? Månader? År? Jag gav mig själv ett mentalt slag på kinden bara av min tanke innan jag fokuserade på vägen igen. Nej nu måsta vi tänka positivt. Vi kommer hitta henne. Och hon kommer må bra när vi gör de.

Less perspektiv:

Rakbladet låg fortfarande kvar i handen efter cirka två timmars sittande på badrums golvet. Osäker på om jag verkligen skulle göra det. Om jag gjorde de nu skulle de bli ett helvete att sluta sedan. Men i och för sig, vad hade jag att förlora om man tänker efter. Här satt jag ensam på ett hotellrum. Helt ensam utan någon annan en min spegelbild. Jag förde långsamt rakbladet mot handleden medan jag blundade hårt. När jag kände den kalla metallen mot handleden visste jag att jag inte kunde dra mig ur nu. Snabbt drog jag de vassa föremålet mot handleden med hårt slutna ögon. Jag visste att detta var fel men ändå kändes de så rätt på samma gång. Kroppen lugnades på något konstigt sätt. Jag kände hur de sved till på ett skönt sätt och hur någon varm vätska sipprade ner längst min arm ner på mina bara ben. Ett litet leende spred sig på mina läppar för första gången på fyra dagar. Ja, fyra dagar hade jag suttit här. Fyra dagar hade jag tränat för att bli smal och svultit mig själv. Allt vad alla fans hade sagt hade tagit kol på mig. Jag var inte stark, jag är inte stark. Jag är svag. Riktigt svag. Fansen hade kallat mig ful, tjock, äcklig, ja allt möjligt. Och i detta tillstånd var jag inte stark nog att ta de. Därför hade jag börjat träna för att gå ner i vikt plus att jag inte åt nästan något alls. Allt jag hade ätit var en banan och en fralla på dom här fyra dagarna. De hade till och med börjat synas en aning. Inte jätte mycket så klart men på min vikt hade det de. Jag hade gått ner fem kilo. Fem kilo på fyra dagar. Jag suckade och öppnade ögonen. När jag såg blodet som fortfarande rann kom den lite svidande känslan tillbaka. Leendet dök upp på mina läppar igen innan jag tog en av duschhanddukarna och lindade runt armen för att stoppa blodet. En lång stund satt jag kvar och bara tittade på armen. Tittade på alla ärr som jag skapat innan. Tänkt på vem allt hade berott på då. Men nu var såklart en till med i spelet. Även fast jag visste att jag inte kunde skylla allt de här på någon så var de så mycket lättare att göra de i alla fall. De var mycket lättare att skylla allt på Zayn. Och de hade varit mycket lättare att skylla allt på Harry innan. Jag suckade åter igen innan jag försökte ställa mig upp. Allt blev suddigt men jag lyckades ändå ta mig fram till sängen. Jag rev ner lite grejer på vägen men de syntes ingen skillnad så de såg ut här inne. Allt låg överallt. Hela min resväska låg utsläng plus lite handdukar och lakan och sånt täckte golvet. Jag satte mig på sängen och vände blicken ner mot handleden. Långsamt tog jag bort handduken och såg att de inte blödde lika mycket längre. Den blodiga handduken slängde jag på golvet och la mig sedan ner på sängen. Om nu gud finns. Varför gör han såhär mot mig? Vad har jag gjort honom? Jag reste mig upp fast allt snurrade och letade reda på mina tränings kläder. Snabbt drog jag på mig dom innan jag gick ut genom dörren. På vägen ut hittade jag en servett som jag tryckte mot såret. När den hade blödigt igenom slängde jag den bara på marken. När jag kom ner till receptionen tittade tanten på mig som hon hade gjort varje dag jag hade kommit ner. Men som alla andra dagar struntade jag i det. Jag gick ut genom dom stora dörrarna och började springa. Springa snabbt. Jag tog i minns lika mycket som jag gjort tidigare om inte mer. Jag sprang och sprang tills allt började bli väldigt suddigt. Då saktade jag ner och började jogga tillbaka mot hotellet igen. Tårarna hade kommit igen och gjorde de ännu svårare att se. Jag ökade takten igen när jag hade torkat bort alla tårar och bestämde mig för att hålla den takten tillbaka till hotellet. Jag sprang fort som vinden och folk som var i min väg fick hoppa undan. Några svor åt mig att ta de lugnt men om jag skulle vara ärlig kunde jag inte bry mig mindre. När jag kom innanför hotellet så sprang jag som vanligt upp för alla trappor. Och i ögonvrån såg jag tanten igen. När jag kom upp sprang jag in på mitt rum och ramlade ihop på golvet. Tårarna rann och jag skrek och slog i golvet. När jag inte hade någon energi kvar slutade det med att jag låg och snyftade.

Zayns perspektiv:

Jag tog upp cigarettpaketet ut bakfickan och satte mig i soffan. Lirkade fram tändaren ur ena framfickan och tände cigaretten. Brydde mig inte ens om att jag var inne. Jag förde ciggen mot munnen och tog ett ordentligt bloss. Allt detta med Less hade blivit för mycket för mig så istället för att försöka sluta röka rökte jag mer en någonsin. Säkert två paket om dagen hade det blivit. De mesta jag hade kommit upp i innan var ett paket om dagen. Sedan hade jag gått ner till ett halvt paket men nu gått upp igen. Jag förde cigaretten mot munnen igen och tog ett bloss till. Jag höll kvar röken ett tag innan jag långsamt blåste ut den genom både näsa mun samtidigt. Helt plötsligt slogs dörren upp och in kommer Niall.

”Zayn vi ska på intervju om tio minuter, varför har du inte klätt på dig än?” frågade han och suckade. Jag ryckte bara på axlarna och tog ett bloss till. Han var snabbt framme vid mig och tog cigaretten ifrån mig.

”Zayn?” Frågade han och tittade på mig men jag hade inte orken att titta på honom.

”Zayn!” skrek han då och vände mitt ansikte mot hans så vi bara var någon decimeter ifrån varandra. Långsamt blåste jag ut röken jag hade kvar i munnen vilket fick honom att hosta villt. I vanliga fall hade jag skrattat men nu hade jag varken orken eller lusten så jag reste mig bara upp och gick fram till kylen. Där tog jag ut juice paketet och drack några klunkar direkt ur innan jag ställde tillbaka de. Jag tog upp en ny cigarett och tände den snabbt innan jag stoppade den i munnen. Niall suckade från soffan och gick fram till mig. Istället för att rycka även denna cigaretten ifrån mig stannade han framför mig och granskade mig från topp till tå. Hans blick var både besviken och orolig på samma gång. Besviken. Besviken så som Less blick hade varit sista gången jag såg henne. Bara av att tänka hennes namn fick mina ögon att tåras. Jag vände snabbt bort blicken och drog baksidorna av händerna över ögonen. En suck hördes från niall igen innan han drog bort mina händer från mina ögon.

”Titta på mig” sa han och sökte efter min blick. Tillslut gav jag upp och tittade på honom. ”Vi kommer hitta henne okej? Vi kommer hitta henne och allt kommer bli bra. Jag vet att du sårade henne men det är inte för sent att rätta till de” fortsatte han.

”Hur ska jag någonsin få henne att förlåta mig?” frågade jag med skakig röst och märkte då att jag var nära på att börja gråta för säkert fjärde gången idag.

”Jag vet inte men vad jag vet är att vi kommer hitta henne och att allt kommer lösa sig. Du gjorde  trotts allt något som sårade henne väldigt mycket så de är bara att vänta på att hon kommer tillbaka”

”Men tänk om något har hänt henne?” frågade jag och i slutet bröt min röst och min underläpp började skaka okontrollerat.

”Allt kommer bli bra, jag lovat” sa Niall lite tystare och kramade om mig. Jag kramade tillbaka och tårarna började rinna igen. Allt vad som kunnat hänt henne spelades upp i mitt huvud. Våldtagen, Misshandlad, Kidnappad, eller kanske. Kanske låg hon död under någon bro någonstans. Jag märkte snabbt hur Nialls tröja blev genomblöt och drog mig därför ifrån honom. Jag pekade lite på hans axel vilket fick honom att skratta.

”De gör inget” sa han då och flinade. De ryckte i mina mungipor vilket fick Niall att le ännu större.

”Kom så går vi och letar reda på lite kläder till dig och kanske en ny tröja till mig” sa han och drog med mig till mitt sovrum. Jag suckade tillgjort viket fick honom att skratta högt.

”Så hur är de med kärlekslivet?” Frågade hon som intervjuade oss och blinkade. Jag stelnade till och märkte hur även resten av killarna gjorde de.

”Louis du har fortfarande Eleanor?” Frågade hon Lou som satt längst ut. Lou nickade och hon gick vidare till Liam.

”Och du har fortfarande Danielle?”

”Japp”

”Du då Harry, har någon tjej tagit sig in i ditt liv sen senast” Frågade hon Harry som satt bredvid Liam.

”Nej, fortfarande singel” Svarade han och log svagt.

”Jag med” svarade Niall när hon pekade på honom.

”Men Zayn då? Hur är de med Less? Är ni fortfarande tillsammans? Jag har läst om att ni fajtats och att de slutade i tårar, stämmer de?” Helt omedveten om vad jag skulle säga tittade jag på killarna i ren panik. Alla ryckte dom lite panikslaget som mig på axlarna.

”Ähm jo. Jag klantade till de riällt så jag vet faktiskt inte vad som kommer hända här näst” svarade jag ärligt. Innan hon hann ställa någon mer fråga om de pep det till och intervjun skulle avrundas.

”Jag får tacka för att ni kom och hoppas att ni kommer snart igen” sa hon och log mot oss alla. vi nickade och så hejdå innan vi gick ut från lokalen. Louis, Liam och Niall gav mig blicken som betydde ’Är du okej’ medans Harry bara gick rakt fram med blicken fäst i golvet. Jag nickade och vi fortsatte gå. Vi gick ut och möttes av hundra skrikande fans. Istället för att stanna och ta kort som vi brukar vinkade vi bara och fortsatte gå mot bilen. Paul blev lite förvånad men gick bara med oss innan han öppnade dörren till den svarta skåpbilen som vi sedan hoppade in i. Paul hoppade in i förarsätet och började köra hem oss. I bilen var de tyst. Helt tyst ända tills vi kom fram till våran lägenhet. De var som att ingen vågade säga något. Ingen vågade bryta tystnaden. När Paul stannade bilen lyckades jag i alla fall så fram ett ”Tack för skjutsen” innan jag hoppade ut. Paul nickade lite innan han körde iväg. Vi fortsatte in i hissen och tryckte på 2:an 3:an  4:an och 5:an. På tvåan gick som vanligt Harry och Louis av och sedan på trean var de min tur. Innan jag gick ut tog Niall tag i min arm.

”Är du verkligen okej?” jag nickade och klämde fram ett litet leende. Niall verkade inte tro på de men lät mig ändå gå. Jag stod kvar med leendet på läpparna tills hissdörren stängdes och gick sedan tillbaka till min lägenhet. Där låste jag snabbt upp och gick in. Slängde en blick på klockan som visade fem och drog sedan av mig kläderna på väg in till mitt rum. Där la jag mig i sängen och tog upp armbandet jag fått eller skulle ha fått av Less. Jag läste texten om och om igen och kramade om de hårt i handen. Mina ögon var hårt sammanpressade men lyckades ändå tåras. Jag sa orden om och om igen för mig själv tills jag somnade.

”You are my prince, I love you”

Men hur som helst, vad tyckte ni om att Less har börjat skära sig igen? Och Zayn har börjat röka mer? Har fått några idéer om hur allt ska lösa sig men kan alltid få fler. En av idéerna tycker jag var jätte bra och tror jag ska köra på den men är inte säker än.

KOMMENTERA om ni vill ha nästa kapitel snabbare! ;)

Senaste:

När jag kom till hotellet saktade jag inte ner utan sprang bara in genom dörrarna och sedan upp för alla trappor tills jag kom till min dörr. Där låste jag snabbt upp och gick in. Helt slut ramlade jag ner på golvet och andades tungt. Jag flåsade och grät på en gång. Varför skulle allt bli såhär? Utan att ens bry mig om att duscha så reste jag mig trött upp och kröp ner under täcket. Jag drog täcket över huvudet och somnade sedan med tårar rinnande ner för kinderna.

---

Zayns Perspektiv:

”Fem veckor” Svarade jag och tittade ner i skam. Jag tittade långsamt upp igen och såg hur Less underläpp började skaka mer och mer en vad den redan gjorde. Hon vände på klacken med skakande ben och började gå ut. Snabbt slängde jag en blick över på Amber som fortfarande låg helt fastfrusen. Jag ställde mig upp och ryckte åt mig min t-shirt som jag hade haft innan. Jag täckte skrevet innan jag rusade ut och såg att Less precis hade satt på sig skorna.

”Less!” ropade jag. Hon struntade i vad jag sagt och skulle gå ut när jag ryckte tar i hennes arm i ren panik. Jag vände henne mot mig men kom sedan på att jag ändå inte hade något vettigt att säga. Jag hade varit otrogen mot henne. Vad kunde jag göra åt de nu? Jag tittade skamset ner för jag ville verkligen inte se besvikelsen i Less ögon en gång till.

”Vad?” snyftade hon. De såg ut som att hon skulle bryta ihop när som helst och bara falla ihop i en stor hög på golvet. ”Vad kan du göra för att gott göra dehär?” viskade hon fram och tittade djupt in i mina ögon. De kändes som hon kunde se igenom hela mig så tillslut var jag tvungen att vända ner blicken i osäkerhet. När jag inte var beredd så ryckte hon sig snabbt ifrån mig och sprang ner för trapporna. Väl medveten om att de kunde finnas kameror och fans där ute så var jag tvungen att ta på mig något innan jag sprang efter. Snabbt sprang jag in i mitt rum igen där Amber satt och grät med ansiktet i händerna. Just nu orkade jag inte bry mig om henne så jag tog snabbt på mig ett par kalsonger och ett par jeans i handen. På vägen ut så hoppade jag i jeansen och skyndade mig sedan ner. När jag kom utanför dörren så kollade jag åt båda håll för att se vart hon hade tagit vägen men hon syntes inte till. Varken åt höger eller vänster. Eftersom att jag inte har körkort så kan jag inte heller bara hoppa in i bilen och köra i väg och leta efter henne. Tårarna kom och jag önskar för allt i världen att hon orkar ta sig till hotellet på något sett. Jag sprang upp för trapporna och in i lägenheten igen. Amber satt fortfarande kvar på sängen men nu tittade hon upp fortfarande med tårar rinnande ner för kinderna. Jag gick fram till garderoben och tog sedan på mig den närmaste t-shirten jag såg.

”Zayn snälla, jag är så ledsen. Jag vet att detta är mitt fel men..” utan att hon hann säga mer så avbröt jag henne.

”De är inte bara ditt fel. Men du ska nog inte stanna, så det är bäst att du går” sa jag snabbt innan jag gick ut ur lägenheten. Jag hörde hur hon protesterade efter mig men just nu hade jag inte tid så jag sket i vad hon sa. Jag sprang ner för trapporna igen och vinkade sedan till mig en taxi. Snabbt hopade jag in och sa sedan adressen till Less hotell. Visst hade de kanske varit bättre att springa men med min dåliga kondition hade jag aldrig kommit fram. Chauffören kunde inte parkera först men sedan så åkte en annan taxibil och då hade han möjlighet att ta hans platts. Jag slängde fram pengarna och lite dricks för att han körde så fort och sedan sprang jag in och upp för trapporna tills jag kom till Less våning. Jag stannade vid hennes dörr och började banka på.

”LESS, SNÄLLA ÖPPNA!” ropade jag.

”SNÄLLA!” efter ett tag så insåg jag att hon nog inte var där och gick ner till receptionen.

”Hej, Lesley Jones. Vet du om hon har kommit tillbaka” frågade jag så vändligt de gick i de tillståndet jag var i just nu.

”Jo de har hon. Hon kom inspringande gråtandes, sedan efter bara några minuter igen så kom hon ner men sin väska och checkade ut. Jag frågade om hon skulle komma tillbaka men hon sa nej och sedan fick vi behålla resten av pengarna som hon egentligen skulle ha bott här för” svarade hon medlidande. Jag nickade stumt och gick sedan ut från hotellet. Vad skulle jag nu göra? Vad kan hon vara? Om hon nu checkade ut så kan hon ju bara ha åkt hem, eller? Jag satte mig ner utanför hotellet med ryggen mot vägen och la ansiktet i händerna. Varför behövde jag alltid klanta till allt. Varför kunde jag inte bara vara glad över de jag har istället för att alltid vilja ha mer. Jag skulle ha nöjt mig med Less och inte tagit Amber med. När jag hade suttit där en stund så insåg jag att de inte ledde någonstans. Tårarna hade nu slutat rinna för stunden och jag ställde mig trött upp. Jag vinkade till mig en taxi som jag hoppade in i och sa sedan adressen hem.

 

Harrys perspektiv:

”DU HAR GJORT VAR?” skrek jag åt honom när han hade berättat allt vad som hänt. Aldrig att jag hade trott att Zayn skulle sjunka så lågt att han var otrogen. Och absolut inte mot Less. Less som hade gått igenom tillräckligt. Alla var nu samlade i Louis och min lägenhet. Zayn satt i ena soffan med Liam på ena sidan och jag i andra soffan med Louis och Niall på varsin sida. Ilskan kokade upp i mig och när han inte ens hade någon aning om vart hon var gjorde mig ännu mer förbannad och orolig på samma gång. Snabbt tog jag upp telefonen och försökte ringa henne. En signal. Två signaler. Tre signaler. Telefon svararen. Jag suckade frustrerat och började gå fram och tillbaka i rummet.

”Hur i helvete kunde du göra så?!” skrek jag åt honom. ”Vad tänkte du med?!” Zayn kollade ner i marken som han gjort hela tiden och mumlade något ohörbart till svar. Såklart var detta jobbigt för honom med men de fick mig ändå inte att känna något medlidande på hans sida. Detta var hans fel. Han valde att vara otrogen och då får han stå för de också. De svåraste jag trodde skulle bli när Less och Zayn blev tillsammans var att om dom bråkade, vems sida ska man vara på då? Fast nu var de självklart. Allt detta var Zayns fel och inte ett dugg Less. Men om jag känner henne rätt så tror hon nog de..

”Men paketet då? Fattar du hur mycket pengar hon har lagt ner på de?” Frågade jag en aning lugnare än innan. Nu för första gången på hela tiden lyftes Zayns blick. Han såg ut som ett frågetäcken.

”Paketet?”

”Ja, eller du kanske inte hann få de.. Du var ju upptagen med Amber” sa jag lite tystare och betonade Amber. Zayn reste sig upp och började gå ut i hallen. Jag följde efter och bakom mig hörde jag dom andra också följa efter mig. Utan att ta på sig skor gick han ut och sedan vidare till sig. Vi följde efter och när han hade kommit till sin dörr så öppnade han och gick rakt in till sovrummet. Där på golvet låg paketet. Antagligen skulle jag gissa på att hon tappade de i antingen chock eller besvikelse. Zayn tog upp de från golvet och tog försiktigt av snöret. Tårarna började rinna igen när han såg innehållet. Han tog långsamt upp armbandet som att de var en ömtålig fjäder och granskade de. Han kollade länge på de innan han hittade texten. Då brast de. Han gled ner mot väggen bakom sig och gömde ansiktet i händerna. Jag hade bara sett honom gråta två gånger innan, när vi åkte ut ur X-Factor och när han hade saknat sin familj en gång. Men aldrig så här mycket. Han skakade och jag kunde inte låta bli att tycka en aning synd om honom. Även fast han hade gjort fel så var han ändå som en bror för mig. Visst skulle jag aldrig få samma respekt för honom igen eller lita på honom på samma sätt men jag brydde mig såklart fortfarande om honom. Niall satte sig på huk och klappade honom över ryggen som tröst. Liam gjorde samma sak på andra sidan medans Lou drog med mig ut ur rummet.

”Var tror du hon är?” frågade Lou mig försiktigt. De fick mig att tänka efter. Alltid när hon var ledsen så försöker hon dra sig undan. Egentligen vill hon ha någon hos sig men drar sig ändå undan för att hon tror att hon bara är till besvär annars. Hem visste jag att hon inte skulle åka. Där skulle mamma och Gemma hitta henne och så småning om ringa mig, vilket resulterar till att jag skulle åka dit.

”Jag vet inte” svarade jag ärligt. För jag hade inte den blekast aning.

”Hon kan inte ha åkt hem då?” frågade han som att han läst mina tankar.

”Nej” svarade jag enkelt. För de skulle hon aldrig. Lou nickade fundersamt innan han gick in till dom andra igen.

”Zayn du var ju mycket med henne, vet du om hon hade några andra vänner här i London?” frågade Louis när han kom in i rummet med mig efter sig. Zayn skakade på huvudet.

”Nej, bara vi och Amber” Jag mumlade något i stil med ”Jaha, Amber säger du” innan jag kollade ner i frustration och besvikelse. Zayn suckade tyst och desamma gjorde Lou.

”Men då får vi helt enkelt åka och leta efter henne” svarade han och ryckte på axlarna. Han gick för bi mig ut i hallen och vi andra följde efter. Vi satte på oss skor och jag solglasögon och gick sedan ut genom dörren. Vi gick ner och när vi kom ut så stannade Lou.

”Harry och jag åker runt och letar efter henne medans Niall, Zayn och Liam går. Okej? Och om någon hittar henne så ringer vi och talar om de?” frågade han med blicken som vandrade runt bland alla oss. Vi nickade och Lou slängde min bilnyckel till mig. Jag tackade innan jag hoppade in i bilen som stod några meter bort. Lou hoppade in i sin och sedan körde vi åt varsitt håll. Jag åkte ner mot mataffären som låg rätt nära och kollade runt lite där. När jag inte hittade någon Less så åkte jag vidare mot Starbucks. Inget där heller.

 

När jag hade åkt runt i mer en än två timmar och hade varit vid ett par restauranger, ett köpcentrum och två gym så var jag nära på att ge upp. Ingen hade hört av sig att dom hittat henne och inte heller hade Less själv gjort de. Jag tog upp telefonen för säkert tionde gången och gick in på återuppringde. Snabbt klickade ja på Less namn. En signal, två signaler, tre signaler. Telefonsvarare. Jag suckade tungt och kollade på klockan. 21:03. Fan klockan var nio och vi hade inte hittat henne än. Jag suckade och undrade om vi ens hade någon chans att hitta henne när de nu börjar bli mörkt. Jag fortsatte köra och när jag hade åkt runt lite till och de var tillräckligt mörkt så att du knappt kunde se något annat en den upplysta vägen började min telefon ringa. Snabbt tog jag upp den och kollade vem de var. Lou. Kanske hade han hittat Less? Eller så skulle han bara ringa för att säga att de börjar bli för mört för att fortsätta . Jag trodde mer på de sista men ville ändå inte förlora allt hopp.

”Hallå?” svarade jag glatt men ändå oroligt.

”Förlåt men jag har inte hittat henne” sa han dystert. Jag nickade lite och sket i om han inte kunde se mig eller inte. ”Jag tycker vi ska ge upp för idag och sedan fortsätta tidigt i morgon när de är ljust igen. Jag menar, hon är ju ingen fem åring längre. Hon klarar sig”   

Jag suckade för mig själv innan jag nickade igen.

”Ja de kanske är bäst så” svarade jag dystert. Vi la på när vi hade bestämt och jag skulle hämta upp Niall som hade beställt mat medans Lou skulle hämta upp Liam och Niall som tydligen fortfarande letade. Svängde och började köra åt de håll Niall befann sig åt och suckade sedan. Tänk om Less skulle vara borta i flera dar? Flera veckor? Månader? År? Jag gav mig själv ett mentalt slag på kinden bara av min tanke innan jag fokuserade på vägen igen. Nej nu måsta vi tänka positivt. Vi kommer hitta henne. Och hon kommer må bra när vi gör de.

---

Trodde alvarligt inte att jag skulle hinna klart med denna del idag men de gjorde jag. Vad tycker ni? Blir ärligt talat skit glad för alla era kommentarer! De ger mig både inspiration i det jag skriver plus lust att skriva. Har fått några idéer om hur Less ska bli ’hittad’ eller vad man nu ska kalla de. Någon annan som har några fler? Har inte riktigt bestämt än så nu kan ni vara med att påverka! Kommentera så ska jag försöka lägga upp ett nytt kapitel så snart som möjligt!